Det här med bildval

Känns det inte lite ironiskt att Lindas eyeballs i princip inte syns på just den bild där det görs reklam för något som jag utgår ska förbättra ens syn? Uppfriskande på sätt och vis att ha en realistisk bild och att slippa se ännu en av dessa absurda reklamer för tex mascara eller hårfärg liksom. Men mer  än att hon är glad på bilden får man ju inte någon jättetydlig bild av resultatet precis..!

(Jag gillar Linda och det här är ingen kritik mot henne över huvudtaget.)

"Det kommer aldrig att hända"

När jag gick i högstadiet var det en kille i mitt gäng som jag såg så sjukt mycket upp till. Inte för att han åstadkommit något vansinnigt beundransvärt egentligen, men på ett sånt där tonårs-vis hade jag väldigt svårt för att inte förminska mig själv i min beundran för honom. Han var populär, fruktansvärt rolig, skön, social och lyckades (i mina, ganska naiva, ögon) alltid få alla rätt. Vi var hyfsat goda vänner egentligen, men ändå kände jag mig mindre än honom och tänkte att vi kommer aldrig kunna komma så nära varandra att vi två faktiskt sitter hemma hos mig och umgås på tu man hand. Hur rimliga mina doubts än var, fanns det något med den känslan som irriterade mig. Och jag minns att jag liksom tydligt uttalade det tvivlet för mig själv, så att jag skulle minnas det utifall, och förmodligen med hopp om, att det skulle visa sig att jag haft fel.

Bildkälla

Mycket riktigt. En tid senare hade jag bjudit hem gänget till mig och plötsligt går det upp för mig...att i min soffa sitter den här killen och för ett samtal med mig. Och jag var så fruktansvärt glad och nöjd. Inte så mycket för att han satt där egentligen, även om det var oerhört trevligt eftersom han var en fin person som jag tyckte mycket om, men för att en liten, liten bit av mig hade haft vett att tvivla på mitt tvivel. 

Sen dess har jag, varje gång jag haft den där känslan inför en person... Varje gång jag sett det som en omöjlighet att bara jag och personen ifråga skulle kunna bli vänner på riktigt (för att jag, som ett resultat av mitt helt onödiga självförminskande, tvivlar på att den andra skulle ha ett intresse av det), uttalat det för mig själv. "Det kommer aldrig att hända." Paradoxalt nog låter ju det väldigt negativt, men det var så jag tänkte första gången och den erfarenheten har gett frasen en ton av jäklar anamma. Jag sätter ord på känslan för att minnas dem. Och sen anstränger mig inte extra för det alls, jag låter bara livet ha sin gilla gång. Och varje gång, har jag blivit motbevisad.

Bildkälla

Det här fick mig att inse att den typen av omöjligheter inte existerar. Det är bara ett luftslott. För tro mig, jag har uttalat tanken gällande personer som, på riktigt, varit helt orealistiska att få en nära relation med. Men det slår aldrig fel. Numera utför jag sällan det här tanketricket. Eftersom jag har insett att jag aldrig behöver ha den känslan och dessutom inte lever på andras bekräftelse på samma sätt nu som när jag var typ fjorton. Skulle den uppstå idag beror det oftast på att det är människor som medvetet försöker få mig att känna mig mindre. Och de vill jag ju inte ha den typen av relation med. Ibland händer det att en osäkerhet fladdrar till även inför fina människor. Och då kan jag tänka "Det kommer aldrig att hända" och le för mig själv i vetskapen om att om viljan kvarstår, så väntar en djupare relation och ett samtal på tu man hand i framtiden.

Förutsätt att alla har goda intentioner

Jag läste några kommentarer till Elaine Eksvärds inlägg om önskerubriker och såg det här lilla meningsutbytet:

Bildkälla

Det förhållningssättet tror jag så starkt på! Jag upplever att folk i de allra flesta fall verkligen har goda intentioner. Men ofta kan det finnas brister i kommunikationen eller uppfattningen om andras önskningar osv. Det är sällan jag träffat någon som vill göra en situation jobbig eller obehaglig. Ibland är människor bara oförmögna att anpassa sig på det sätt som hade varit mest konstruktivt vid en händelse eller i förhållande till en specifik grupp av människor. Men om alla i sammanhanget då har en öppen inställning och gör allt de kan för att försöka förstå varandra (vilket ju är betydligt lättare om man utgår från att den man försöker förstå vill väl) uppstår sällan problem. 

Och skulle man plötsligt stå inför ett möte med någon som faktiskt vill förstöra vinner man ändå oftast på att ge personen i fråga samma respons som man skulle gett någon med goda intentioner. (Om man inte ska sätta ner foten och väcka idioten ur sin inbillade föreställning om att det är ett gångbart beteende.) Jag har väldigt svårt för människor som går runt och spekulerar om hur illvilliga intentioner folk har. Sluta! Vi har alla våra osäkerheter och de kan ibland göra att vi inte alltid agerar på det mest rimliga sättet. Men om vi bara hjälper varann, förväntar oss välvilja och är redo att lyssna på andra - då händer det fina grejer!

Bildkälla

Självklart finns det, som sagt, situationer där det inte är anpassbart och folk är vidriga eller bara tänker på sitt eget bästa och så vidare. Då ska man inte göra sig själv otjänsten att försöka förstå någon som inte vill en väl. Men jag menar generellt. Generellt tror jag att vi kan bli bättre på den här typen av tänk. Det gör allt så mycket roligare och finare! Inte som i en illusion. Utan som i att man ger sig själv (och andra) möjligheten att ta del av en massa fint som man missar annars.

Om man inte ska gå näck får man ju göra det bästa av situationen

Det är skillnad på sköna kläder och sköna kläder, eller hur. Sköna kläder är mest kläder som inte är obekväma. Sköna kläder är kläder som på riktigt framkallar fysisk och psykisk njutning (alternativt inte känns överhuvudtaget). Nån gång efter högstadiet (/gymnasiet?) bestämde jag mig för att livet är för kort för att ha obekväma kläder på sig och att jag därför skulle sluta med det. Istället började jag ha sköna kläder. Absolut värt! Det är ju inget som säger att det inte kan vara estetiskt tilltalande, det handlar bara om att man måste ändra sitt tänk när man handlar och inse att det finns andra saker utanför den kläd-box man hittills varit bekant med. 

Nu har jag insett att livet är för kort för att inte ha på sig sköna kläder, åtminstone ganska ofta. Så jag är lite inställd på att försöka uppdatera min garderob. Vilket per automatik kommer gå väldigt långsamt eftersom det generella utbudet på marknaden verkligen inte är sköna kläder. För dagen har jag 50/50 sköna/sköna kläder på mig. Det är ändå väldigt mycket mer värt än att ha på sig 100% bara sköna kläder. Och ungefär tre miljoner gånger mer värt än att ha på sig obekväma kläder. Sen kan det vara värt att ha på sig sköna kläder för det estetiska uttryckets skull ibland. Om det estetiska uttrycket, eller ett motsvarande, inte går att uppnå med sköna kläder. Men det är ju det jag oftast tror att det gör. Jag ska bara ta mig utanför min nuvarande kläd-box igen. Jag uppmanar alla att göra detsamma.

Bildkälla

Sunday SumUp; 15W17

Ännu en vecka har nått sitt slut och här kommer linkz till det jag av en eller annan anledning fattat intresse för de senaste sju dagarna. Kanske framförallt valpen i gifen nedan. Men även lite annat såklart. Varje måndag tänker jag att det nog inte blir så många länkar den här gången, men det slutar alltid med ett rätt bra gäng. Så here you are helt enkelt:

1. Sandra (niotillfem) Beijers affischer. 

2. Egoina fick en kommentar om olika lägen man befinner sig i när man skriver uppsats. Tillämpbart på hela livet egentligen.

3. Tårtkastnings-spel, typ. Skratt!!!

4. Lisa Jiseis artikel har jag ju redan skrivit om, | men den får ligga kvar här ändå. Värd att läsa!

5. Bra att veta om preventivmedel.

6. "So, we had finished recording Red Table Talks and of course the crew was taking down the lights and starting to put things in the trucks. And then Willow came to me and said 'Mummy, there's something I didn't say that I need to say. So, we came back to the Red Table and this is what she had to say." Tre generationer kvinnor: Adrienne Banfield-Jones, Jada Pinkett Smith och Willow Smith. "Relationships is a journey."

7. Debatt om Fredrik Skavlans intervju med Jimmie Åkesson. Extra intressant var Espen Ytrebergs analys av intervjun (0.53) samt Fredriks försvar direkt efter (01.06).

8. One awesome kid.

9. Göttigt | sminkigt | från @artsxdesign | på instagram.

10. Underbara Claras inlägg "Att ta betalt och ge rabatt". Läs!

Bildkälla

Tack för tips Sara & Tora!

Erkänn att du kollade gifen mer än en gång? Ridiculously cute!
Tidigare Sunday SumUps hittar du HÄR.

Har sociala medier ruckat på grundprinciperna för respekt?

Läste Elaine Eksvärds inlägg om hennes erfarenhet av dåligt bemötande gällande att hon valt att bryta kontakten med sin pappa, och även Bloggkommentatorernas tankar om det. Jag känner en total oförståelse för hur folk kan ta sig rätten att döma andra människors relationer och val på det sättet. Vad får dem att tro att de känner någon annans situation bättre än personen i fråga och hur har de mage att ifrågasätta något så, förmodligen, känsligt över huvud taget? Varför håller folk inte bara tyst om de inte förstår?

Bildkälla

Kan den typen av beteende ha förvärrats i och med sociala medier? Där hela poängen är att kommentera och ha åsikter om allt och ordet är fritt så fort någon publicerat en tweet eller ett inlägg? Jag tror ju starkt på att inte utnyttja yttrandefriheten till max bara för att man kan. Inte för att hämma människors frihet men för att inte skada andra i onödan. 

Det här med att kommentera och uttrycka sina åsikter om allt, generellt alltså, för att det är jargongen och så man gör för att få bekräftelse, kan bli så skevt. Det är ju aldrig värt att göra någon illa för några likes tänker jag. En sak om en åsikt ska föras fram, om en debatt behöver tas, då kanske man inte kan undvika att trampa någon på tårna. Men på samma sätt som det sällan blir bra när man låter pengar styra beslut är jag ganska övertygad att man inte vinner på att drivas av antal favourites eller followers.

Bildkälla

Vilket ju gör hela grejen med att sträva efter ett ökat följarantal (som Elaine t ex försöker hjälpa folk med genom Bloggboosten) lite paradoxal (dock absolut inte enbart negativt). Men nu har jag redan funderat över tre olika fenomen i en och samma text så detta får jag ta i ett annat inlägg. (•‿•,)
 

Maddie Ziegler ❤

Seriöst. Det här barnet!! Så brutalt begåvad!!!

Koreografen och Sia själv är ju hyfsat välsignade med talang de också.

Men Maddie Ziegler är verkligen utmärkande, brutalt skicklig på så många sätt.

Associationsförmågan är på hugget

Låter inte One Republics "Love Runs Out" som Ace of Bases "Always Have Always Will" de fyra första takterna och sen som Dolly Partons "Nine to Five" de nästa tre och en halv? De har ju praktiskt taget med Mrs Parton i sin (lätt bisarra, I like it) video också. Tre sjukt göttiga låtar hur som helst..!

Yes, we CAN

Här kan du lyssna på inlägget!


Jag är för ett informerat och upplyst samhälle. En förutsättning, eller i alla fall ett väldigt bra hjälpmedel, för det tror jag är debatt. Diskussion där flera åsikter lyfts, luftas, vänds och vrids. Vi människor mår bra av att prata om saker. Vi har också ett språk som vi, i kombination med vår intelligens, är helt ensamma om. Ibland kan det tyckas vara en nackdel (djur verkar ju ha det rätt gött), men jag ser det absolut som en fördel. Vi är kapabla att lära oss saker vi själva inte har erfarenhet av genom samtal med andra. Vi har förmågan att se utanför våra egna upplevelser och ta hänsyn till mer än bara vår egen överlevnad. Tillsammans borde vi vara oslagbara, på ett positivt sätt!

Nu nyttjar kanske inte människan de här förmågorna optimalt, men många av oss verkar ju vara rätt pigga på debatt i alla fall! Och även om det sannerligen kan vara ganska tröttsamt ibland, så tror jag som sagt att det är något viktigt och bra.

Jag läste en artikel av Lisa Jisei där hon bl a skriver:

"'Sverige behöver inte en debatt om farorna med träning och hälsosam kost', sägs det. Jo, det gör vi. Nu."

Och det motiverar hon starkt vidare för i sin text. Men det fick mig också att tänka på något som Natashja Psomas Blomberg (aka Lady Dahmer) satt fingret så bra på i sin blogg:

"Som ni vet vid det här laget så är det många som upprörs av att jag vägrar skriva negativt om fetma och övervikt. En gemensam faktor brukar vara att mina kritiker oroar sig för att folk får för sig att det är ok att vara tjock och då inte vilja göra nåt åt det för ni vet ju att det hemskaste som finns är just en tjockis som inte gör nåt åt sin kropp. En del går så långt i sin tankegång att de uttrycker rädsla för att fetma ska bli ett nytt dödligt och farligt ideal och att jag då förespråkar en farlig livsstil som kan komma att påverka många negativt. ”Kan förstärka hälsofarliga beteenden”. Ja ni hör ju hur foliehattarna prasslar.

(...) Ett problem idag är väl att unga människor svälter sig själva, super för mycket samt tränar sönder sina kroppar. Inte att de äter sig tjocka. (...) En, EN, bloggare som skriver nyanserat och positivt om kroppar som demoniseras, hatas och kränks i alla andra rum kommer inte bidra till nåt annat än ökad självkänsla, självacceptans och välmående. Så jag planerar att fortsätta!"

Och båda dessa citat förtydligar en tredje (femte? tionde?) sak jag också tycker är viktig: nämligen att debatten, för att bli som mest konstruktiv och effektiv, behöver vara nyanserad. Som just i detta exemplet: det har tjatats om övervikt, diabetes, viktnedgång och aneroxia i aaages nu. Ämnen som  inte ska glömmas bort eller marginaliseras. Men vi vet allt, eller i alla fall väldigt mycket, om det där redan. Nu tycker jag att det är dags för oss att använda vår mänskliga intelligens och se till de områden där vi faktiskt behöver lära oss mer. Vi (alla alltså) behöver inte fler recept på hur man kan/ska tappa kilon, vi behöver inte höra mer om riskerna med övervikt och vi behöver verkligen inte mer fatshaming.

Bildkälla

Jag vet att det handlar om vad som säljer. Och alla har vi en kropp som går att förändra, så där sätter konsumtionsvinnarna in sin stöt. "Oavsett hur du ser ut kan du bli bättre!"-tänket, som jag skrivit om tidigare, är ett extremt lukrativt försäljningsknep. Så det lär vi inte bli av med på ett tag, tyvärr. För så länge efterfrågan (som ju i sin tur existerar tack vare ovan nämnda tänk) finns, kommer det stå någon där, redo att tjäna pengar på vår olycka. Och the evil ekorrhjul är igång.

Men här kan ju återigen vår intelligens och förmåga att tillgodose oss kunskap komma väl till pass! Vill samhället inte tillhandahålla en nyanserad och vettig bild av verkligheten får vi förse oss själva med den. Och för att göra det måste vi våga se utanför vår egna lilla box och pröva våra övertygelser. Det kan kännas ovant och läskigt, men vi har inget att vara rädda för. Det värsta som kan hända är att man lär sig något nytt eller att man blir än mer övertygad om den ståndpunkt man hade som utgångsläge. Det är ju bara att välkomna.

Det är lättare än man kanske tror att ta sig utanför sin box. En god grundregel är att lyssna på människor som man inte håller med i allt och som pratar om saker man aldrig har hört om tidigare (även sånt som kan verka galet). För mig är Natashja en sån person. Hon är t ex en av extremt få som säger något annat, än det precis alla andra gör, när det gäller syn på kroppen . Därför tycker jag att hon är en otroligt viktig spelare i dagens debatt och en fantastisk källa (det finns hundratals skarpa inlägg att botanisera bland!) till upplysning.

Bildkälla

Kanske är det nya träningsidealet bättre än t ex size zero och heroin chic som fick en massa människor att svälta sig till döds. Men själva konceptet med ett kroppsideal är dödsdömt från början. För förutom att alla kroppar är olika, är också alla människor olika. Ideal visar ingen respekt för kroppars olika förmågor eller människors olika prioriteringar.

Det är självklart bra att vara hälsosam, och det är  något de flesta förmodligen vill vara. Men hälsosam kan vara många olika saker. Det är inte bara en vältränad kropp. Det kan se ut på en massa olika sätt. Och det här ständiga bedömandet som ideal medför. Kan vi inte bara slopa det? Allt som befinner sig bara lite utanför idealets ramar ska man skämmas för. Allt som befinner sig innanför idealets ramar ska hyllas. Och det är där det blir fel, oavsett hur bra idealet är tänkt att vara från början. 

Lisa skriver om det i sin artikel:

"Att försöka bli frisk ifrån ortorexi – manisk överhälsosamhet, är långt ifrån enkelt. Precis som med anorexi och bulimi är kampen lång. Men det finns en skillnad. När min sjukdom tar över blir jag överöst med beröm. När jag kör dubbla träningspass och beställer salladsluncher får jag bekräftelse. Fettet som börjar försvinna till förmån för tonade muskler ger mig komplimanger. Att neka till kakfatet, och få till träningspasset på julafton ses med beundrande ögon. När jag instagrammar en bild på löparskor i spåret kl. 05:30 får jag 200 likes!" 

Det är trist att inte kunna köpa detta nya, till synes härliga och friska, ideal med hull och hår. Jag tycker man ska träna på och uppfylla idealet om det är det man mår bra av, men inte för idealets skull. Och oavsett om det påverkar en själv eller inte tycker jag att man ska se till helheten. Hur ser den ut, vad är effekten, vad gör det här med mig, vad gör det med andra, varför ser det ut som det gör? är frågor som kan vara bra att ställa. För att få svar på dem rekommenderar jag att man pratar med människor man ser upp till, som förstår en och som man litar på. Men att man också, som sagt, vänder sig till dem som man inte alltid håller med, de vars åsikter man måste tänka en extra vända på och de som säger saker man aldrig hört talas om förut.

Då tror jag att vi kan börja närma oss en balans. Åtminstone på individnivå. Och med mer upplysta människor kan vi tillsammans skapa en efterfrågan på det vi tycker är viktigt. På så sätt kan vi, ett steg i taget komma närmare än förändring. Let's talk! som man säger. Let's question! Let's not be afraid of new things och Let's make a better future! *viftar med amerikansk flagga* Seriöst så sitter vi på makten över framtiden om vi bara vågar lita på våra förmågor och dess kraft. Kom igen, vi kör!

Bildkälla

Vad jag vill? Jag vill att vi (inklusive jag själv) ska bli bättre på att se saker från flera perspektiv, våga ifrågasätta våra övertygelser och ta hänsyn till andras upplevelser. Jag vill att ingen ska känna att de behöver skämmas för hur de ser ut. Jag vill att det allmänna budskapet "Du borde bli bättre!" som pumpas ut i alla kanaler ska försvinna. Jag vill att folk ska sluta bedöma varandra på grund av utseende. Jag vill att idealens betydelse i vårt samhälle ska omarbetas kraftigt, om inte upphöra helt. Jag vill att vi ska våga prata om saker, också det som är svårt eller krångligt. Jag vill att vi ska prata om det vi behöver veta mer om för att folk ska kunna må bra. För jag vill att alla ska kunna må bra, på sina egna villkor. Och för att det ska kunna ske behövs förändring, det förstår ni ju. Let's! 'Cause we CAN.

Grilla?

Godmorgon mina kära! Och extra varmt välkomna till alla nya fina läsare! Hope y'all gonna trivas här. Berätta gärna vilka ni är i kommentarerna för extra connection. Extra connection..seriöst, som att detta är något slags sälj-erbjudande. Ni fattar vad jag menar! Bloggen är i allra högsta grad gratis, ni är varmt välkomna allesamman & jag är nyfiken på vilka ni är! Så, helt enkelt.

Jag är också ganska nyfiken på mannen som stått utanför mitt fönster och grillat två dagar i rad. Eller, jag vet egentligen allt jag behöver veta, men han är lite intressant. Precis i hörnet av gräsmattan utanför vår trappuppgång står han med sin klotgrill (trots att det finns en grillplats på andra sidan huset). Det ser rätt chill ut, men är ändå lustigt på nåt vis. Kanske för att det är så nära mitt fönster. Och för att han verkar så oerhört dedikerad.

Faktum är att jag var på årets första grillning själv igår! Jag grillade inget en fick mig en bra dos av engångsgrills-rök i solsken och det är ju härligt på sitt sätt. Sen drog några av oss hem till Oliver i klassen, diskuterade hans fula porslin, låg raklånga på hans säng, rökte i fönstret (inte jag), pratade konst och hälsade på hans guldfisk Charlie (som jag ej vill shota). I korta drag.

Oh well, godmorgon var det! Kanske, kanske, kanske kommer det ett till åsiktsinlägg i eftermiddag. Orkar ni med det?

Några saker som inte stämmer bara

"Whatever makes you happy."

Nae. Inte helt va. Till exempel inte att ikläda sig en skyddsdräkt för att bli svald levande av en skitstor orm. Inte värt. Inte värt. Dålig idé för alla inblandade liksom. Old news, det vet jag, men fortfarande stört. Och framförallt starkt motbevis till ovan nämda citat. Här kan ni läsa mer om händelsen, som inte gick så där superbra. Inte mer än rätt kan jag känna.

Bildkälla

"Det blir alltid värre framåt natten."

Verkligen inte. Då får man ju sova!

Bildkälla

"Man är aldrig större än sin senaste hit." (/sitt senaste gig/whatever)

Jo?? Många artister släpper hits som tar dem till en status de lever på för resten av livet, även om de har andra hits efter det?

Bildkälla

"Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge."

Så otroligt, otroligt osant. Typ oskyldigt dömda i fängelse? Till exempel.

Bildkälla

Over and out.

Mindblowing

Är det inte lustigt att just ordet "liksom" blivit så himla slangigt och överanvänt?
Med tanke på att det egentligen är ett väldigt gammaldags och bajsnödigt ord.

Liksom ekens löv singlade mot marken en höstkväll...
Liksom kärleken omvälver hela liv på bara sekunder...
Liksom Jeesus vandrade på vattnet, sträckte ut sin hand och sa...
LIKSOM hjorder av hästar och boskap drev fram...

Typ så, liksom.

Bildkälla

Sunday SumUp; 15W16

Wow, verkligen sociala medier & nutids-tema denna vecka. Intressant, intressant! Enjoy, mina kära!

1. Det här med att göra reklam för böcker i rörlig media är ju en grej som görs nu för tiden (väl?). Hur som helst tycker jag att Sofie Sarenbrandts (Tyra Sjöstedst storasyrra) sätt att få filmens handling att gå över i omslaget var väldigt smart. Det kommer göra att man associerar till de glimtar man fått se, när man ser boken på butikshyllorna, och det tror jag ökar attraktionsvärdet.

2. Otroligt intressant (norskt) program om... ja självbild kan man säga.  "Ända sedan spegelns uppfinnande har konstnärer utforskat sig själv i förskönande och groteska självporträtt. Vad sker i vår selfie-tid när den uppgiften har tagits över av vanliga folk och kändisar?" Fantastiska finska konstnären Iiu Susiraja är med..!

3. Ytterligare ett norskt program, lite på samma tema som ovan men mer inriktat på träningshets och ätbeteenden. 

4. Bloggkommentatorerna-Mia citerar Isabella (Blondinbella) Löwengrips tankar om vajayjay-storlek, och resonerar vidare.

5. Vilket håll går katten? Jag är helt säker på upp..!

6. Fudge machine.

7. I had no idea att en bambuskog såg ut såhär. Hade typ bara nåt svagt barndoms-minne från ett Marsupilami-seriealbum.

8. Bloggares makt.

9. Cool fågel som ser ut som nån halv ödlehybrid! |  Och titta vad FIN!

10. En tes om vad som gör bloggar intressanta.

11. Som sagt, blogg = makt! Kan va i alla fall. Kenza, Europas största bloggare, sitter numera på Arlandas Wall of Fame.

12. "Unga sitter bara och stirrar på en skärm. På min tid lekte vi med kottar. 

Det gav oss träning för riktiga jobb: att stirra på en skärm."

13. Finns otroligt mycket att säga på detta ämne. Men Lady dahmer säger endel av det här.

14. En gepard-unge, porträtterad på ett sätt som geparder inte brukar bli. 
Lekfull, ömtålig och liksom personlig. Älskar mammabenen också.

15. Good things by Ellen. Skulle kunna ha med typ 50% av det hon postat här i Sunday SumUps, men gå in där istället!

16. Sjukt bra och tydlig text av Jenny Strömstedt. Bl a om Hillary Clinton och att det fortfarande hänger på det som hänger.

17. Henrik Dorsin och Per Andersson i Nyhetsmorgon.

Bildkälla

Tack för tips Aida & Christian!

Sunday SumUps är en sammanfattning av saker jag sett på nätet under veckan och antingen gillar eller på något sätt finner intressant. Tidigare inlägg av detta slag hittas HÄR men finns också alltid under Sunday SumUps-etiketten till höger.

Att se ett barns behov, bemöta dem och inte sörja en sorg som inte finns

Edit: Vill du hellre lyssna än läsa hittar du ett ljudspår längst ner i inlägget.

Jag läste en gång en artikel (som jag tyvärr inte orkar googla fram nu, men som jag har sparad i någon processbok nånstans) om hur foster registrerar sin mammas känslor när det ligger i magen. På så sett att om mamman snubblar till och blir rädd, så upplever fostret samma rädsla varje gång mamman gör samma rörelse framöver - även om mamman inte känner rädsla längre. Foster är naturligtvis, och av naturen, inte lika utvecklade som födda barn eller typ två-åringar som faktiskt är kapabla att snubbla, ramla, slå sig och har intelligens nog att förstå vad som hände om man förklarar det för dem. Så jag förstår att liknelsen kanske inte är hundra-procentig. Men jag tycker ändå att det funkar som metafor, eller i alla fall utgångspunkt, för det jag ska försöka förklara nu.

Underbara Clara skriver nämligen följande i sitt inlägg Sluta släta över sorgen: 

"Något jag är allergisk mot är när man slätar över barns känslor. Som när man gastar det gick bra! till ett barn som precis ramlat och slagit sig och är på väg att börja gråta. Jag vet hur det brukar låta för jag gör det själv ibland. Och sedan skäms jag som en hund för att jag förminskar barnets känslor."

Att uppmuntrande säga "Det gick bra! Upp och stå!" tycker jag att är ett utomordentligt verktyg när man umgås med barn. För mig handlar det om att lära barnen att de inte behöver vara rädda. Att ge dem självförtroende och insikt om vad de faktiskt klarar av. Något som barn faktiskt behöver lära sig för att de inte alltid har förmågan att avgöra om en upplevd rädsla faktiskt är relevant.

Clara fortsätter:

"Vilket är extra viktigt att undvika då jag har två söner. För de kommer utsättas för det resten av livet. De kommer bli påpucklade och ramla och göra sig illa och eftersom de är pojkar kommer de få lära sig bita ihop. Pojkstreck. Killar är ju sådana. Men jag vill inte att de ska vara sådana pojkar. Och jag vill inte att de ska lära sig bita ihop. Det är en värdelös egenskap som förstört för många män."

Här sätter Clara fingret på nånting som jag tycker är viktigt att vara uppmärksam på om man är förälder. Vad gör man som förälder bara för att man är invand i det mönster samhället varit så vänlig att pracka på oss? Uppfostrar man sina barn att tåla mer om det är en pojke? Tröstar man mer om det är en flicka? Det tycker jag är en god och absolut viktig poäng för allas våran, inte minst våra barns, framtid.

Men att säga "Det gick  bra!" menar jag inte ska vara ett sätt att lära barnet att bita ihop. Ser man att barnet blev såpass rädd eller bara rubbad i sin existens av fallet, eller att det upplevde något som hen blev ledsen för generellt ska hen självklart bli bemött för det. Jag är inte förälder själv, men har god erfarenhet av barn,  inte minst genom mina nio syskonbarn och anser mig ha förmågan att se om ett barn blir ledset. Jag säger ju aldrig "Det gick bra!" till ett barn som har ren rädsla i ögonen. Jag säger det snarare framför allt till barn som liksom inte hunnit reagera än, men där jag kan se att det var inga problem. De lugnande orden gör då i 99% av fallen att barnet reser sig upp och glatt fortsätter med sitt. I de resterande 1% av fallen behöver barnet kanske krypa upp i ens famn ändå och bara låta händelsen landa. Men då har oftast orden "Sådärja! Upp igen!" ändå lärt barnet att hen klarade snubblet. Det är väl klart att man inte säger "Det gick bra!" till ett barn som det uppenbarligen inte gick bra för.

Det kanske är där vår, Claras och min, upplevelse av frasen skiljer sig åt. Jag menar nämligen inte heller att den ska gastas. För mig är det mer en glad uppmuntran. Och hennes citat nedan är vi överrens om. Det är en självklarhet att barnet ska känna sig sett och att också få lära sig att tårar och ledsenhet är något som är okej.

"Inte så att man måste frossa i olyckan och ömka så att man gör det värre. Men bekräfta, trösta. Jag ser att du gjorde dig illa. Jag hör att du är jätteledsen. Att vara ledsen är ingen dålig känsla. Att gråta så att tårarna sprutar är ingen fara."

Hon menar också:

"Man måste inte skynda bort från det jobbiga. Man kan faktiskt få vila i känslan. Jag brukar undvika att trösta med ord som det går över, snart blir det bättre, imorgon ska vi göra något roligare. Istället ta tillfället i akt att pussa, krama, hålla om och sjunga en stump. Låta barnen tanka närhet och trygghet. Inte tänka framåt utan stanna upp. Sedan kan man ju efter en stund helt omärkligt flytta fokus för att gråten ska kunna stilla sig."

Och där är vi oense igen. Man måste kanske inte särskilt skynda bort från det jobbiga. Men jag ser heller ingen verklig poäng i att dröja sig kvar i det. Tanka närhet och trygghet kan de få göra ändå, även som glada. Jag tycker det är oerhört sorgligt med barn som upplever att de måste vara ledsna eller upprörda för att få den uppmärksamheten. Och jag menar att barnet behöver få veta att det snart kommer gå över och snart bli bättre! Det kan vara skönt att gråta, men då är det ju bättre att barnet får lära sig att det är okej att gråta för att det är befriande bara, än att det ska sitta där och gråta över nånting som egentligen inte var någon fara. Att barnet får veta att alla dess känslor är okej, att man inte behöver ha en faktisk anledning att bli ledsen. Och framförallt bli medveten om att hen klarar att snubbla.

"Tänk om vi behandlade vuxna som vi behandlade barn? När någon vält med cykeln på väg till jobbet och kollegorna istället för att fråga hur det gick vrålar det gick braaaa, upp å hoppa till stackarn som ligger under cykeln. Eller när någon gråter över en tuff seperation och istället för att bli lyssnad på och bekräftad får höra det går över, inte gråta, upp å hoppa."

Här vittnar Clara återigen om en hänsynslöshet som jag självklart inte står bakom. Men jag känner också det är just för såna här situationer man rustar barnen som små. När jag ramlar med en cykel i vuxen ålder behöver jag självklart ingen som vrålande talar om för mig hur det gick. Men med mina föräldrars uppmuntran i bakhuvudet vet jag att jag klarar mig och behöver inte sitta på gatan och storgråta för nånting jag faktiskt klarar av att resa mig ifrån. Och när jag är ledsen för att ha blivit lämnad av någon har jag en stark tro på att det kommer bli bättre. Det handlar inte om att bita ihop. Det är en medvetenhet om vad jag klarar av och en övertygelse om att det väntar en framtid som kan bli bättre än nuet.

Vidare skriver Clara:

"Varför är vi så rädda för tårar? Varför är sorg bara något som fort, fort ska skjutas undan? Ofta gråter ju barn inte bara för att de gjort sig illa - utan över en massa andra saker som hänt under deras dag men som de inte fått gråta över. Och då är väl sprutande tårar över ett skrubbat knä en alldeles utmärkt ventil att låta det pysa ut genom?"

Jag håller med! Men jag tycker också att det är viktigt att prata med barnet om det som verkligen gör det ledset istället för att trösta för ett skrubbat knä som egentligen inte ens behöver tröst. Kanske behöver barnet hjälp att förstå. "Kändes det lite jobbigt att mamma var upptagen förut?" eller "Blev du ledsen när Linda åkte hem?" Att känna sig förstådd är ännu mer förlösande än tårar i sig. Och förhoppningsvis ska barnet inte behöva hitta en anledning, som ett skrubbat knä, för att kunna gråta ut i sin förälders famn. Och förhoppningsvis ska det inte krävas ett skrubbat knä för att man som förälder ska se att sitt barn behöver närhet. Den klarsyntheten och ärligheten menar jag att man understödjer med fraser som "Det gick bra!" - när det går bra, självklart. Man talar inte bara om för barnet att man tycker att det gick bra, utan att man förstår barnet och såg att det faktiskt gick bra. På samma sätt som jag kan säga "Oj, det där gjorde ont!" eller "Jag förstår att det gjorde dig ledsen. Vill du sitta i mitt knä en stund?" när man ser att det behovet finns.

"Om vi kan låta våra barn känna det som de faktiskt känner utan att vi vuxna förminskar eller slätar över så kanske nästa generations vuxna kan bli lite mindre dysfunktionella än vår."

Precis så.

Bildkälla

Bildkälla

Check this ooout

Ser ni att det hänt endel grejer på bloggen? Inget asrevolutionerande sådär, men litegranna i sidoprylen till höger här. Bland annat så visas de fem populäraste av mina inlägg. Det gör mig så himla glad och stolt, för de är mina favoritinlägg också! Kolla in dem igen om ni inte har nåt bättre för er, bra grejer ju. Lot's of love!

Bildkälla

Övergiven av Hanapee, kläckta ägg och en kärleksscen på 80 minuter

It'z been zome time zince on of those liztz. So  here we go:

Min senaste pinnade bild på Pinterest:

Använder ju Pinterest oerhört lite, men ska se om jag kan hitta....okej, detta är inte den senast pinnade (för den var inte så kul) men några vrål-nice från samma board. Gissa temat, höhö! *Inspiration*

Bildkällor: 1, 2, 3

Mitt senaste inkommande sms:
"Pussipusspuss" Haha.

Mitt senaste inkommande whatsapp:

"<3 söt du är! Sov gott!"

Mitt senaste skickade mail:

"Hahaha...! Awesome."

Mitt senaste sparade blogginlägg på Bloglovin:

Har aldrig sparat ett inlägg på Bloglovin. Vet inte hur man gör & använder det inte.

Mitt senaste lagda ord på wordfeud:

Började en match med Hanapee för ett tag sen och hon skrev att jag skulle förbereda mig på att bli PISKAD. Varpå jag svarade *sätter på mig ridhjälmen*, men hon la aldrig nåt ord. Fail. Eller win, för mig då. Tur i spel, otur i kärlek (från henne rå) osv. Minns inte mitt ord men har för mig att det var rätt stabilt trots att jag inte spelat på många månader. 

Min senaste klarade bana på candy crush:

Använder mig ej av detta vidriga spel. Provade för nåt år sen men la av på en gång. Blev ju dock beroende av Jelly Splash, detoxade och har nu börjat igen på ett icke missbrukar-sätt. Är stolt över att vara på bana 304!

Mitt senaste telefonsamtal:

Öööö. Det var nog med en syster. Pratar sällan i telefon asså!

Min senaste seriebesatthet:

Besatt och besatt. Sträck-såg ju så sett Downton Abbey. Kanske White Collar annars. 

Mitt senaste skickade facebookmeddelande:

En otroligt ful sticker av ett ägg som kläcks i en stekpanna och säger "Hi!".

Min senaste nedladdade app:

O. Perfect Piano tror jag.

Mitt senaste Pinterestrecept jag lagade:

Hahaha, va? Aldrig gjort! Vet faktiskt inte när jag senast lagade något efter recept ens. Jo, kanske när jag gjorde banankaka för några veckor sen. Utbrändhet och annat gör att jag sällan lagar mat nu för tiden. Äter mest riktig mat (som i lagad mat, ev på recept) i skolan. Men detta ser ju gott ut i alla fall (hallon liksom!!). Är otroligt bra på att vända pannkakor btw.

Bildkälla

Min senaste att följa på Instagram:

@mynameisalmostcamille , @hannahamandareport, @gundesvansomindian (lite som Lou Reed i tweed) & @pugs. Random!

Min senaste nya blogg att följa:

Hmm.. Miss Moss är fortfarande ett av de senaste tillskotten. Har inte helt kommit in i rutinen att följa varken den eller min nyaste (är extremt efter uppenbarligen) upptäckt: Hej hej vardag, trots att bägge två är rätt fantastiska. Sandra Beijer (niotillfem), som jag lånade denna listan av, har jag börjat gå in på lite sporadiskt nu för tiden också. Fin!

Min senaste sedda film/dokumentär/serie på Netflix:

Har nästan bara sett kassa grejer på Netflix det senaste, utbudet är ju inte strålande precis. Såg tex Limitless som bådade väldigt gott men sen plötsligt slutade helt utan conclusion eller någon typ av faktisk poäng? Men Anatomy of a Love Seen var väldigt speciell och ganska fin. Won't Back Down  samt Company Men var helt okej också.

Min senaste bild att bli taggad i på Facebook:

Hahah, en beskärd version (den till höger) av en tidigare profilbild (d.t.v.). Plötsligt hade en klasskompis den som coverphoto.

Min senaste spelade låt på Spotify:

Det har jag jättesvårt att avgöra. Men den senaste jag aktivt letade upp var Markus Krunegård - Askan är den bästa jorden, efter att Hannah & Amanda spelat den i sin podcast men jag inte hört ordenligt. Har i princip inte lyssnat på honom alls förut, men gillar starkt ibland. Sjukt typ...banalt, nogen gange kasst men då och då fruktansvärt fint också.

Oklara striptease-minnen

För ett tag sen såg jag filmen Love - and other disasters och vid ett tillfälle kommer en manlig strippa in med en musikbox av något slag och sliter av sig jackan. Och då fick jag världens dèja vu. Vilket är så konstigt, för jag har aldrig upplevt en sån striptease. Men så fick jag någon känsla av att jag någon gång varit ansvarig för att tima musiken med just ett såntdära uppslitande av en jacka. Men när skulle det ha varit?! Kanske har jag någon gång klippt ihop någon skämtfilm eller nånting nån gång? Men va, minns man inte det? Jag förstår verkligen, verkligen inte var det här kommer ifrån. Är det kanske bara ett svagt minne från nån annan film. Typ magic mike. Finns det någon avgörande scen där när någon ska tima musiken med en dansare?

Bildkälla

En poäng till danskarna

Danskarnas motsvarighet till "jungfruben".

Gotta love this

Haha, alltså den här spam-kommentaren? Den är så dålig på alla sätt. Ok, så min blogg är på något sätt så alldaglig att personen ifråga trodde att hen besökt den förut? Men efter att ha kollat på några av inläggen - ah! Då gick det upp ett ljus! "Det här har jag inte sett förut!" Och jag får gärna besöka hens hemsida "... house renovations ideas ()". Ganska svårt utan länk. Anonym är hen också. Det är alltså  helt omöjligt för mig att få tag på na. Vad vill hen? Säga" Howdy!" bara kanske.....

Det enda som känns rimligt är ju egentligen rubriken på det inlägg hen kommenterat. "Hur var det egentligen?"

Bonnie Tyler i Pikachu-kostym vore nåt

Är det bara jag som tycker att Pokémons ledmotiv låter väldigt mycket som I need a hero? Mixat med en lätt Europe/Toto-vibe.

Walk of shame

Alltså, varför heter det så egentligen? Borde det inte heta Walk of Happiness, Walk of Endorfines eller Walk of Didn't sleep very well last night eller nånting i stället? Personen i fråga har ju fått ligga! (Eller kanske skedat i alla fall.) Inget att skämmas över..? Grattis, liksom! High five! Lite beroende på. Men shame är det väl oftast ganska långt ifrån ändå?

Bildkälla