"Det kommer aldrig att hända"

När jag gick i högstadiet var det en kille i mitt gäng som jag såg så sjukt mycket upp till. Inte för att han åstadkommit något vansinnigt beundransvärt egentligen, men på ett sånt där tonårs-vis hade jag väldigt svårt för att inte förminska mig själv i min beundran för honom. Han var populär, fruktansvärt rolig, skön, social och lyckades (i mina, ganska naiva, ögon) alltid få alla rätt. Vi var hyfsat goda vänner egentligen, men ändå kände jag mig mindre än honom och tänkte att vi kommer aldrig kunna komma så nära varandra att vi två faktiskt sitter hemma hos mig och umgås på tu man hand. Hur rimliga mina doubts än var, fanns det något med den känslan som irriterade mig. Och jag minns att jag liksom tydligt uttalade det tvivlet för mig själv, så att jag skulle minnas det utifall, och förmodligen med hopp om, att det skulle visa sig att jag haft fel.

Bildkälla

Mycket riktigt. En tid senare hade jag bjudit hem gänget till mig och plötsligt går det upp för mig...att i min soffa sitter den här killen och för ett samtal med mig. Och jag var så fruktansvärt glad och nöjd. Inte så mycket för att han satt där egentligen, även om det var oerhört trevligt eftersom han var en fin person som jag tyckte mycket om, men för att en liten, liten bit av mig hade haft vett att tvivla på mitt tvivel. 

Sen dess har jag, varje gång jag haft den där känslan inför en person... Varje gång jag sett det som en omöjlighet att bara jag och personen ifråga skulle kunna bli vänner på riktigt (för att jag, som ett resultat av mitt helt onödiga självförminskande, tvivlar på att den andra skulle ha ett intresse av det), uttalat det för mig själv. "Det kommer aldrig att hända." Paradoxalt nog låter ju det väldigt negativt, men det var så jag tänkte första gången och den erfarenheten har gett frasen en ton av jäklar anamma. Jag sätter ord på känslan för att minnas dem. Och sen anstränger mig inte extra för det alls, jag låter bara livet ha sin gilla gång. Och varje gång, har jag blivit motbevisad.

Bildkälla

Det här fick mig att inse att den typen av omöjligheter inte existerar. Det är bara ett luftslott. För tro mig, jag har uttalat tanken gällande personer som, på riktigt, varit helt orealistiska att få en nära relation med. Men det slår aldrig fel. Numera utför jag sällan det här tanketricket. Eftersom jag har insett att jag aldrig behöver ha den känslan och dessutom inte lever på andras bekräftelse på samma sätt nu som när jag var typ fjorton. Skulle den uppstå idag beror det oftast på att det är människor som medvetet försöker få mig att känna mig mindre. Och de vill jag ju inte ha den typen av relation med. Ibland händer det att en osäkerhet fladdrar till även inför fina människor. Och då kan jag tänka "Det kommer aldrig att hända" och le för mig själv i vetskapen om att om viljan kvarstår, så väntar en djupare relation och ett samtal på tu man hand i framtiden.