Vet ni vad, x antal veckor (typ 5) har gått, och jag känner att det kommer nog inte fler inlägg från mig just nu. Lusten finns helt enkelt inte där. Och det är super-super-konstigt för mig... som sen 2009 haft bloggandet som något av det absolut roligaste jag vet. När jag går in på min blogg och tittar så blir jag stolt. Och jag vill inte att det ska ta slut. Jag önskar att jag hade lust att producera material till er varje dag, för jag älskar att se det i det flödet, och jag älskar att ni har uppskattat det. Men det är ju bara att inse, saker och ting förändras...och..allt har sin tid?
Jag utgår från att det här inte är lika livsomvälvande för er som för mig, haha. Men i vad som hade varit åtta år i september, har det varit en del av min vardag. Varje dag har jag tänkt på er, på bloggen. Varje dag, flera gånger, i drygt sju år, har min hjärna varit inställd på att skapa bloggmaterial till er. Och att formulera inläggen har verkligen varit något av det roligaste jag gjort i mitt liv. Därför är jag stolt. Att jag fortsatt, fast en del tyckt det varit konstigt - inte minst jag själv. Jag är stolt för att jag genom åren skrivit nästan 2000 inlägg. Jag är stolt för att jag lyckats få folk att skratta, tänka till och tagit sig tid. Jag är stolt för att mina åsikter fått spridning via den här bloggen. Jag är stolt, för att bloggen är en del av mig - och kommer alltid att vara, oavsett när det tar slut. Att ha bloggen, och er, de här åren har varit väldigt viktigt för mig. Min plats. Som ni ville dela.
Det finns så mycket att säga. På sätt och vis vill jag knyta ihop säcken, sammanfatta allt, formulera vad jag lärt mig, vad som hänt under tiden och vad jag tror att framtiden har att erbjuda - med eller utan blogg. Men jag vet inte om det går. Arkivet finns ju att tillgå för det, egentligen. Såklart har jag tankar kring detta som inte hamnat här än. Men på något sjukt, och lite sorgligt, sätt känns detta inte längre som platsen där jag vill publicera dem. Kanske ska de bara finnas, eller gro, i mitt huvud. Jag vet inte.
Jag är i alla fall väldigt, väldigt tacksam och glad för er som följt mig här. Som läst mina inlägg, kommenterat, delat, bara varit här - varit en del av gänget. Det ska ni verkligen veta. Visserligen har jag aldrig bloggat för läsarantalet - det har aldrig varit högt. Men att ni ändå tyckt att mitt innehåll varit underhållande är så kul och alldeles hjärtevärmande! Så tack. Mer tack än jag tror ni förstår. När jag tänker tillbaka på detta kommer jag att tänka på er. NI är en del av mitt liv, för alltid.
Något ska väl ändå sägas om framtiden... Och vetni, den finns nog på youtube för min del. Ett tag i alla fall! Jag känner mig så pepp på min kanal just nu, att lägga upp en video varje tisdag är veckans höjdpunkt. Jag älskar det. För nu är det min plats. Jag vill inte låta flyktig, jag tror youtube kommer vara mitt hem på nätet ett bra tag framöver. Men med min nyss funna insikt om bloggandet vill jag vara ödmjuk för livets nycker. Vem vet vad som händer. Jag redigerar en video i detta nu i alla fall, så mycket kan jag säga, haha.
Nu måste jag sluta skriva, innan ni tappar orken att läsa helt. Har ni några frågor är ni hemskt välkomna att maila dem till dinfavoritmail@gmail.com, eller om ni lyckas nå mig på nåt annat sätt. Jag kollar nog kommentarsfältet här de närmaste dagarna i alla fall. Ni får ju oerhört gärna följa mig på youtube också såklart..! Jag kommer inte längre publicera de inläggen här på bloggen, så ni hittar mig här:
Så, så mycket kärlek från mig till er. Jag kanske återvänder hit sporadiskt om jag har nåt särskilt ämne som passar bäst att publicera här. I så fall blir det ett kärt återseende. Men då lovar jag att länka på mina andra plattformar så att ni hänger med. Massa kram. Ännu mer kärlek. Enjoy life! Farväl. ♡
