Din Favorit: Att se ett barns behov, bemöta dem och inte sörja en sorg som inte finns

Edit: Vill du hellre lyssna än läsa hittar du ett ljudspår längst ner i inlägget.

Jag läste en gång en artikel (som jag tyvärr inte orkar googla fram nu, men som jag har sparad i någon processbok nånstans) om hur foster registrerar sin mammas känslor när det ligger i magen. På så sett att om mamman snubblar till och blir rädd, så upplever fostret samma rädsla varje gång mamman gör samma rörelse framöver - även om mamman inte känner rädsla längre. Foster är naturligtvis, och av naturen, inte lika utvecklade som födda barn eller typ två-åringar som faktiskt är kapabla att snubbla, ramla, slå sig och har intelligens nog att förstå vad som hände om man förklarar det för dem. Så jag förstår att liknelsen kanske inte är hundra-procentig. Men jag tycker ändå att det funkar som metafor, eller i alla fall utgångspunkt, för det jag ska försöka förklara nu.

Underbara Clara skriver nämligen följande i sitt inlägg Sluta släta över sorgen:

"Något jag är allergisk mot är när man slätar över barns känslor. Som när man gastar det gick bra! till ett barn som precis ramlat och slagit sig och är på väg att börja gråta. Jag vet hur det brukar låta för jag gör det själv ibland. Och sedan skäms jag som en hund för att jag förminskar barnets känslor."

Att uppmuntrande säga "Det gick bra! Upp och stå!" tycker jag att är ett utomordentligt verktyg när man umgås med barn. För mig handlar det om att lära barnen att de inte behöver vara rädda. Att ge dem självförtroende och insikt om vad de faktiskt klarar av. Något som barn faktiskt behöver lära sig för att de inte alltid har förmågan att avgöra om en upplevd rädsla faktiskt är relevant.

Clara fortsätter:

"Vilket är extra viktigt att undvika då jag har två söner. För de kommer utsättas för det resten av livet. De kommer bli påpucklade och ramla och göra sig illa och eftersom de är pojkar kommer de få lära sig bita ihop. Pojkstreck. Killar är ju sådana. Men jag vill inte att de ska vara sådana pojkar. Och jag vill inte att de ska lära sig bita ihop. Det är en värdelös egenskap som förstört för många män."

Här sätter Clara fingret på nånting som jag tycker är viktigt att vara uppmärksam på om man är förälder. Vad gör man som förälder bara för att man är invand i det mönster samhället varit så vänlig att pracka på oss? Uppfostrar man sina barn att tåla mer om det är en pojke? Tröstar man mer om det är en flicka? Det tycker jag är en god och absolut viktig poäng för allas våran, inte minst våra barns, framtid.

Men att säga "Det gick bra!" menar jag inte ska vara ett sätt att lära barnet att bita ihop. Ser man att barnet blev såpass rädd eller bara rubbad i sin existens av fallet, eller att det upplevde något som hen blev ledsen för generellt ska hen självklart bli bemött för det. Jag är inte förälder själv, men har god erfarenhet av barn, inte minst genom mina nio syskonbarn och anser mig ha förmågan att se om ett barn blir ledset. Jag säger ju aldrig "Det gick bra!" till ett barn som har ren rädsla i ögonen. Jag säger det snarare framför allt till barn som liksom inte hunnit reagera än, men där jag kan se att det var inga problem. De lugnande orden gör då i 99% av fallen att barnet reser sig upp och glatt fortsätter med sitt. I de resterande 1% av fallen behöver barnet kanske krypa upp i ens famn ändå och bara låta händelsen landa. Men då har oftast orden "Sådärja! Upp igen!" ändå lärt barnet att hen klarade snubblet. Det är väl klart att man inte säger "Det gick bra!" till ett barn som det uppenbarligen inte gick bra för.

Det kanske är där vår, Claras och min, upplevelse av frasen skiljer sig åt. Jag menar nämligen inte heller att den ska gastas. För mig är det mer en glad uppmuntran. Och hennes citat nedan är vi överrens om. Det är en självklarhet att barnet ska känna sig sett och att också få lära sig att tårar och ledsenhet är något som är okej.

"Inte så att man måste frossa i olyckan och ömka så att man gör det värre. Men bekräfta, trösta. Jag ser att du gjorde dig illa. Jag hör att du är jätteledsen. Att vara ledsen är ingen dålig känsla. Att gråta så att tårarna sprutar är ingen fara."

Hon menar också:

"Man måste inte skynda bort från det jobbiga. Man kan faktiskt få vila i känslan. Jag brukar undvika att trösta med ord som det går över, snart blir det bättre, imorgon ska vi göra något roligare. Istället ta tillfället i akt att pussa, krama, hålla om och sjunga en stump. Låta barnen tanka närhet och trygghet. Inte tänka framåt utan stanna upp. Sedan kan man ju efter en stund helt omärkligt flytta fokus för att gråten ska kunna stilla sig."

Och där är vi oense igen. Man måste kanske inte särskilt skynda bort från det jobbiga. Men jag ser heller ingen verklig poäng i att dröja sig kvar i det. Tanka närhet och trygghet kan de få göra ändå, även som glada. Jag tycker det är oerhört sorgligt med barn som upplever att de måste vara ledsna eller upprörda för att få den uppmärksamheten. Och jag menar att barnet behöver få veta att det snart kommer gå över och snart bli bättre! Det kan vara skönt att gråta, men då är det ju bättre att barnet får lära sig att det är okej att gråta för att det är befriande bara, än att det ska sitta där och gråta över nånting som egentligen inte var någon fara. Att barnet får veta att alla dess känslor är okej, att man inte behöver ha en faktisk anledning att bli ledsen. Och framförallt bli medveten om att hen klarar att snubbla.

"Tänk om vi behandlade vuxna som vi behandlade barn? När någon vält med cykeln på väg till jobbet och kollegorna istället för att fråga hur det gick vrålar det gick braaaa, upp å hoppa till stackarn som ligger under cykeln. Eller när någon gråter över en tuff seperation och istället för att bli lyssnad på och bekräftad får höra det går över, inte gråta, upp å hoppa."

Här vittnar Clara återigen om en hänsynslöshet som jag självklart inte står bakom. Men jag känner också det är just för såna här situationer man rustar barnen som små. När jag ramlar med en cykel i vuxen ålder behöver jag självklart ingen som vrålande talar om för mig hur det gick. Men med mina föräldrars uppmuntran i bakhuvudet vet jag att jag klarar mig och behöver inte sitta på gatan och storgråta för nånting jag faktiskt klarar av att resa mig ifrån. Och när jag är ledsen för att ha blivit lämnad av någon har jag en stark tro på att det kommer bli bättre. Det handlar inte om att bita ihop. Det är en medvetenhet om vad jag klarar av och en övertygelse om att det väntar en framtid som kan bli bättre än nuet.

Vidare skriver Clara:

"Varför är vi så rädda för tårar? Varför är sorg bara något som fort, fort ska skjutas undan? Ofta gråter ju barn inte bara för att de gjort sig illa - utan över en massa andra saker som hänt under deras dag men som de inte fått gråta över. Och då är väl sprutande tårar över ett skrubbat knä en alldeles utmärkt ventil att låta det pysa ut genom?"

Jag håller med! Men jag tycker också att det är viktigt att prata med barnet om det som verkligen gör det ledset istället för att trösta för ett skrubbat knä som egentligen inte ens behöver tröst. Kanske behöver barnet hjälp att förstå. "Kändes det lite jobbigt att mamma var upptagen förut?" eller "Blev du ledsen när Linda åkte hem?" Att känna sig förstådd är ännu mer förlösande än tårar i sig. Och förhoppningsvis ska barnet inte behöva hitta en anledning, som ett skrubbat knä, för att kunna gråta ut i sin förälders famn. Och förhoppningsvis ska det inte krävas ett skrubbat knä för att man som förälder ska se att sitt barn behöver närhet. Den klarsyntheten och ärligheten menar jag att man understödjer med fraser som "Det gick bra!" - när det går bra, självklart. Man talar inte bara om för barnet att man tycker att det gick bra, utan att man förstår barnet och såg att det faktiskt gick bra. På samma sätt som jag kan säga "Oj, det där gjorde ont!" eller "Jag förstår att det gjorde dig ledsen. Vill du sitta i mitt knä en stund?" när man ser att det behovet finns.

"Om vi kan låta våra barn känna det som de faktiskt känner utan att vi vuxna förminskar eller slätar över så kanske nästa generations vuxna kan bli lite mindre dysfunktionella än vår."

Precis så.