Fåglar, frallor och frihet

Godmorgon. Japp, idag har jag sovit ut å det grövsta. Så det har inte hunnit hända så mycket idag, som jag kan rapportera om i alla fall. Förutom att en överpresterande fågel typ kväkt utanför mitt fönster sen ca klockan åtta. Men inte fick den mycket för det inte, för jag sov till klockan ett ändå. In your face. Snart ska jag gå och utforska Danmarks (eller i alla fall just min affärs) utbud av kolasås och nötter. Bland annat. Very intriguing indeed.

Igår var det ju Valborg insåg jag av en slump. Då har danskarna en tradition att äta "hvedebolder", dvs ljus rostad fralla med någon slags sylt som smakar saftsås på. Tjaa, fine by me! Det grundar sig tydligen på att bagarna förr i tiden var tvugna att göra sig av med allt bröd innan långhelgen (ledigt 1 maj ju). Skulle kunna indikera att de där bagarna inte hade beräkning av lämplig mängd produktion som främsta styrka. Eller så hade de bara vett att ge folket en anledning att käka ljust bröd med smör och sylt.

Hoppas ni får en fantastisk dag! Oficiellt vår, oavsett temperatur, nu va?

Bildkälla

Det här med bildval

Känns det inte lite ironiskt att Lindas eyeballs i princip inte syns på just den bild där det görs reklam för något som jag utgår ska förbättra ens syn? Uppfriskande på sätt och vis att ha en realistisk bild och att slippa se ännu en av dessa absurda reklamer för tex mascara eller hårfärg liksom. Men mer  än att hon är glad på bilden får man ju inte någon jättetydlig bild av resultatet precis..!

(Jag gillar Linda och det här är ingen kritik mot henne över huvudtaget.)

"Det kommer aldrig att hända"

När jag gick i högstadiet var det en kille i mitt gäng som jag såg så sjukt mycket upp till. Inte för att han åstadkommit något vansinnigt beundransvärt egentligen, men på ett sånt där tonårs-vis hade jag väldigt svårt för att inte förminska mig själv i min beundran för honom. Han var populär, fruktansvärt rolig, skön, social och lyckades (i mina, ganska naiva, ögon) alltid få alla rätt. Vi var hyfsat goda vänner egentligen, men ändå kände jag mig mindre än honom och tänkte att vi kommer aldrig kunna komma så nära varandra att vi två faktiskt sitter hemma hos mig och umgås på tu man hand. Hur rimliga mina doubts än var, fanns det något med den känslan som irriterade mig. Och jag minns att jag liksom tydligt uttalade det tvivlet för mig själv, så att jag skulle minnas det utifall, och förmodligen med hopp om, att det skulle visa sig att jag haft fel.

Bildkälla

Mycket riktigt. En tid senare hade jag bjudit hem gänget till mig och plötsligt går det upp för mig...att i min soffa sitter den här killen och för ett samtal med mig. Och jag var så fruktansvärt glad och nöjd. Inte så mycket för att han satt där egentligen, även om det var oerhört trevligt eftersom han var en fin person som jag tyckte mycket om, men för att en liten, liten bit av mig hade haft vett att tvivla på mitt tvivel. 

Sen dess har jag, varje gång jag haft den där känslan inför en person... Varje gång jag sett det som en omöjlighet att bara jag och personen ifråga skulle kunna bli vänner på riktigt (för att jag, som ett resultat av mitt helt onödiga självförminskande, tvivlar på att den andra skulle ha ett intresse av det), uttalat det för mig själv. "Det kommer aldrig att hända." Paradoxalt nog låter ju det väldigt negativt, men det var så jag tänkte första gången och den erfarenheten har gett frasen en ton av jäklar anamma. Jag sätter ord på känslan för att minnas dem. Och sen anstränger mig inte extra för det alls, jag låter bara livet ha sin gilla gång. Och varje gång, har jag blivit motbevisad.

Bildkälla

Det här fick mig att inse att den typen av omöjligheter inte existerar. Det är bara ett luftslott. För tro mig, jag har uttalat tanken gällande personer som, på riktigt, varit helt orealistiska att få en nära relation med. Men det slår aldrig fel. Numera utför jag sällan det här tanketricket. Eftersom jag har insett att jag aldrig behöver ha den känslan och dessutom inte lever på andras bekräftelse på samma sätt nu som när jag var typ fjorton. Skulle den uppstå idag beror det oftast på att det är människor som medvetet försöker få mig att känna mig mindre. Och de vill jag ju inte ha den typen av relation med. Ibland händer det att en osäkerhet fladdrar till även inför fina människor. Och då kan jag tänka "Det kommer aldrig att hända" och le för mig själv i vetskapen om att om viljan kvarstår, så väntar en djupare relation och ett samtal på tu man hand i framtiden.

Förutsätt att alla har goda intentioner

Jag läste några kommentarer till Elaine Eksvärds inlägg om önskerubriker och såg det här lilla meningsutbytet:

Bildkälla

Det förhållningssättet tror jag så starkt på! Jag upplever att folk i de allra flesta fall verkligen har goda intentioner. Men ofta kan det finnas brister i kommunikationen eller uppfattningen om andras önskningar osv. Det är sällan jag träffat någon som vill göra en situation jobbig eller obehaglig. Ibland är människor bara oförmögna att anpassa sig på det sätt som hade varit mest konstruktivt vid en händelse eller i förhållande till en specifik grupp av människor. Men om alla i sammanhanget då har en öppen inställning och gör allt de kan för att försöka förstå varandra (vilket ju är betydligt lättare om man utgår från att den man försöker förstå vill väl) uppstår sällan problem. 

Och skulle man plötsligt stå inför ett möte med någon som faktiskt vill förstöra vinner man ändå oftast på att ge personen i fråga samma respons som man skulle gett någon med goda intentioner. (Om man inte ska sätta ner foten och väcka idioten ur sin inbillade föreställning om att det är ett gångbart beteende.) Jag har väldigt svårt för människor som går runt och spekulerar om hur illvilliga intentioner folk har. Sluta! Vi har alla våra osäkerheter och de kan ibland göra att vi inte alltid agerar på det mest rimliga sättet. Men om vi bara hjälper varann, förväntar oss välvilja och är redo att lyssna på andra - då händer det fina grejer!

Bildkälla

Självklart finns det, som sagt, situationer där det inte är anpassbart och folk är vidriga eller bara tänker på sitt eget bästa och så vidare. Då ska man inte göra sig själv otjänsten att försöka förstå någon som inte vill en väl. Men jag menar generellt. Generellt tror jag att vi kan bli bättre på den här typen av tänk. Det gör allt så mycket roligare och finare! Inte som i en illusion. Utan som i att man ger sig själv (och andra) möjligheten att ta del av en massa fint som man missar annars.

Om man inte ska gå näck får man ju göra det bästa av situationen

Det är skillnad på sköna kläder och sköna kläder, eller hur. Sköna kläder är mest kläder som inte är obekväma. Sköna kläder är kläder som på riktigt framkallar fysisk och psykisk njutning (alternativt inte känns överhuvudtaget). Nån gång efter högstadiet (/gymnasiet?) bestämde jag mig för att livet är för kort för att ha obekväma kläder på sig och att jag därför skulle sluta med det. Istället började jag ha sköna kläder. Absolut värt! Det är ju inget som säger att det inte kan vara estetiskt tilltalande, det handlar bara om att man måste ändra sitt tänk när man handlar och inse att det finns andra saker utanför den kläd-box man hittills varit bekant med. 

Nu har jag insett att livet är för kort för att inte ha på sig sköna kläder, åtminstone ganska ofta. Så jag är lite inställd på att försöka uppdatera min garderob. Vilket per automatik kommer gå väldigt långsamt eftersom det generella utbudet på marknaden verkligen inte är sköna kläder. För dagen har jag 50/50 sköna/sköna kläder på mig. Det är ändå väldigt mycket mer värt än att ha på sig 100% bara sköna kläder. Och ungefär tre miljoner gånger mer värt än att ha på sig obekväma kläder. Sen kan det vara värt att ha på sig sköna kläder för det estetiska uttryckets skull ibland. Om det estetiska uttrycket, eller ett motsvarande, inte går att uppnå med sköna kläder. Men det är ju det jag oftast tror att det gör. Jag ska bara ta mig utanför min nuvarande kläd-box igen. Jag uppmanar alla att göra detsamma.

Bildkälla

Sunday SumUp; 15W17

Ännu en vecka har nått sitt slut och här kommer linkz till det jag av en eller annan anledning fattat intresse för de senaste sju dagarna. Kanske framförallt valpen i gifen nedan. Men även lite annat såklart. Varje måndag tänker jag att det nog inte blir så många länkar den här gången, men det slutar alltid med ett rätt bra gäng. Så here you are helt enkelt:

1. Sandra (niotillfem) Beijers affischer. 

2. Egoina fick en kommentar om olika lägen man befinner sig i när man skriver uppsats. Tillämpbart på hela livet egentligen.

3. Tårtkastnings-spel, typ. Skratt!!!

4. Lisa Jiseis artikel har jag ju redan skrivit om, | men den får ligga kvar här ändå. Värd att läsa!

5. Bra att veta om preventivmedel.

6. "So, we had finished recording Red Table Talks and of course the crew was taking down the lights and starting to put things in the trucks. And then Willow came to me and said 'Mummy, there's something I didn't say that I need to say. So, we came back to the Red Table and this is what she had to say." Tre generationer kvinnor: Adrienne Banfield-Jones, Jada Pinkett Smith och Willow Smith. "Relationships is a journey."

7. Debatt om Fredrik Skavlans intervju med Jimmie Åkesson. Extra intressant var Espen Ytrebergs analys av intervjun (0.53) samt Fredriks försvar direkt efter (01.06).

8. One awesome kid.

9. Göttigt | sminkigt | från @artsxdesign | på instagram.

10. Underbara Claras inlägg "Att ta betalt och ge rabatt". Läs!

Bildkälla

Tack för tips Sara & Tora!

Erkänn att du kollade gifen mer än en gång? Ridiculously cute!
Tidigare Sunday SumUps hittar du HÄR.

Har sociala medier ruckat på grundprinciperna för respekt?

Läste Elaine Eksvärds inlägg om hennes erfarenhet av dåligt bemötande gällande att hon valt att bryta kontakten med sin pappa, och även Bloggkommentatorernas tankar om det. Jag känner en total oförståelse för hur folk kan ta sig rätten att döma andra människors relationer och val på det sättet. Vad får dem att tro att de känner någon annans situation bättre än personen i fråga och hur har de mage att ifrågasätta något så, förmodligen, känsligt över huvud taget? Varför håller folk inte bara tyst om de inte förstår?

Bildkälla

Kan den typen av beteende ha förvärrats i och med sociala medier? Där hela poängen är att kommentera och ha åsikter om allt och ordet är fritt så fort någon publicerat en tweet eller ett inlägg? Jag tror ju starkt på att inte utnyttja yttrandefriheten till max bara för att man kan. Inte för att hämma människors frihet men för att inte skada andra i onödan. 

Det här med att kommentera och uttrycka sina åsikter om allt, generellt alltså, för att det är jargongen och så man gör för att få bekräftelse, kan bli så skevt. Det är ju aldrig värt att göra någon illa för några likes tänker jag. En sak om en åsikt ska föras fram, om en debatt behöver tas, då kanske man inte kan undvika att trampa någon på tårna. Men på samma sätt som det sällan blir bra när man låter pengar styra beslut är jag ganska övertygad att man inte vinner på att drivas av antal favourites eller followers.

Bildkälla

Vilket ju gör hela grejen med att sträva efter ett ökat följarantal (som Elaine t ex försöker hjälpa folk med genom Bloggboosten) lite paradoxal (dock absolut inte enbart negativt). Men nu har jag redan funderat över tre olika fenomen i en och samma text så detta får jag ta i ett annat inlägg. (•‿•,)
 

Maddie Ziegler ❤

Seriöst. Det här barnet!! Så brutalt begåvad!!!

Koreografen och Sia själv är ju hyfsat välsignade med talang de också.

Men Maddie Ziegler är verkligen utmärkande, brutalt skicklig på så många sätt.

Associationsförmågan är på hugget

Låter inte One Republics "Love Runs Out" som Ace of Bases "Always Have Always Will" de fyra första takterna och sen som Dolly Partons "Nine to Five" de nästa tre och en halv? De har ju praktiskt taget med Mrs Parton i sin (lätt bisarra, I like it) video också. Tre sjukt göttiga låtar hur som helst..!

Yes, we CAN

Här kan du lyssna på inlägget!


Jag är för ett informerat och upplyst samhälle. En förutsättning, eller i alla fall ett väldigt bra hjälpmedel, för det tror jag är debatt. Diskussion där flera åsikter lyfts, luftas, vänds och vrids. Vi människor mår bra av att prata om saker. Vi har också ett språk som vi, i kombination med vår intelligens, är helt ensamma om. Ibland kan det tyckas vara en nackdel (djur verkar ju ha det rätt gött), men jag ser det absolut som en fördel. Vi är kapabla att lära oss saker vi själva inte har erfarenhet av genom samtal med andra. Vi har förmågan att se utanför våra egna upplevelser och ta hänsyn till mer än bara vår egen överlevnad. Tillsammans borde vi vara oslagbara, på ett positivt sätt!

Nu nyttjar kanske inte människan de här förmågorna optimalt, men många av oss verkar ju vara rätt pigga på debatt i alla fall! Och även om det sannerligen kan vara ganska tröttsamt ibland, så tror jag som sagt att det är något viktigt och bra.

Jag läste en artikel av Lisa Jisei där hon bl a skriver:

"'Sverige behöver inte en debatt om farorna med träning och hälsosam kost', sägs det. Jo, det gör vi. Nu."

Och det motiverar hon starkt vidare för i sin text. Men det fick mig också att tänka på något som Natashja Psomas Blomberg (aka Lady Dahmer) satt fingret så bra på i sin blogg:

"Som ni vet vid det här laget så är det många som upprörs av att jag vägrar skriva negativt om fetma och övervikt. En gemensam faktor brukar vara att mina kritiker oroar sig för att folk får för sig att det är ok att vara tjock och då inte vilja göra nåt åt det för ni vet ju att det hemskaste som finns är just en tjockis som inte gör nåt åt sin kropp. En del går så långt i sin tankegång att de uttrycker rädsla för att fetma ska bli ett nytt dödligt och farligt ideal och att jag då förespråkar en farlig livsstil som kan komma att påverka många negativt. ”Kan förstärka hälsofarliga beteenden”. Ja ni hör ju hur foliehattarna prasslar.

(...) Ett problem idag är väl att unga människor svälter sig själva, super för mycket samt tränar sönder sina kroppar. Inte att de äter sig tjocka. (...) En, EN, bloggare som skriver nyanserat och positivt om kroppar som demoniseras, hatas och kränks i alla andra rum kommer inte bidra till nåt annat än ökad självkänsla, självacceptans och välmående. Så jag planerar att fortsätta!"

Och båda dessa citat förtydligar en tredje (femte? tionde?) sak jag också tycker är viktig: nämligen att debatten, för att bli som mest konstruktiv och effektiv, behöver vara nyanserad. Som just i detta exemplet: det har tjatats om övervikt, diabetes, viktnedgång och aneroxia i aaages nu. Ämnen som  inte ska glömmas bort eller marginaliseras. Men vi vet allt, eller i alla fall väldigt mycket, om det där redan. Nu tycker jag att det är dags för oss att använda vår mänskliga intelligens och se till de områden där vi faktiskt behöver lära oss mer. Vi (alla alltså) behöver inte fler recept på hur man kan/ska tappa kilon, vi behöver inte höra mer om riskerna med övervikt och vi behöver verkligen inte mer fatshaming.

Bildkälla

Jag vet att det handlar om vad som säljer. Och alla har vi en kropp som går att förändra, så där sätter konsumtionsvinnarna in sin stöt. "Oavsett hur du ser ut kan du bli bättre!"-tänket, som jag skrivit om tidigare, är ett extremt lukrativt försäljningsknep. Så det lär vi inte bli av med på ett tag, tyvärr. För så länge efterfrågan (som ju i sin tur existerar tack vare ovan nämnda tänk) finns, kommer det stå någon där, redo att tjäna pengar på vår olycka. Och the evil ekorrhjul är igång.

Men här kan ju återigen vår intelligens och förmåga att tillgodose oss kunskap komma väl till pass! Vill samhället inte tillhandahålla en nyanserad och vettig bild av verkligheten får vi förse oss själva med den. Och för att göra det måste vi våga se utanför vår egna lilla box och pröva våra övertygelser. Det kan kännas ovant och läskigt, men vi har inget att vara rädda för. Det värsta som kan hända är att man lär sig något nytt eller att man blir än mer övertygad om den ståndpunkt man hade som utgångsläge. Det är ju bara att välkomna.

Det är lättare än man kanske tror att ta sig utanför sin box. En god grundregel är att lyssna på människor som man inte håller med i allt och som pratar om saker man aldrig har hört om tidigare (även sånt som kan verka galet). För mig är Natashja en sån person. Hon är t ex en av extremt få som säger något annat, än det precis alla andra gör, när det gäller syn på kroppen . Därför tycker jag att hon är en otroligt viktig spelare i dagens debatt och en fantastisk källa (det finns hundratals skarpa inlägg att botanisera bland!) till upplysning.

Bildkälla

Kanske är det nya träningsidealet bättre än t ex size zero och heroin chic som fick en massa människor att svälta sig till döds. Men själva konceptet med ett kroppsideal är dödsdömt från början. För förutom att alla kroppar är olika, är också alla människor olika. Ideal visar ingen respekt för kroppars olika förmågor eller människors olika prioriteringar.

Det är självklart bra att vara hälsosam, och det är  något de flesta förmodligen vill vara. Men hälsosam kan vara många olika saker. Det är inte bara en vältränad kropp. Det kan se ut på en massa olika sätt. Och det här ständiga bedömandet som ideal medför. Kan vi inte bara slopa det? Allt som befinner sig bara lite utanför idealets ramar ska man skämmas för. Allt som befinner sig innanför idealets ramar ska hyllas. Och det är där det blir fel, oavsett hur bra idealet är tänkt att vara från början. 

Lisa skriver om det i sin artikel:

"Att försöka bli frisk ifrån ortorexi – manisk överhälsosamhet, är långt ifrån enkelt. Precis som med anorexi och bulimi är kampen lång. Men det finns en skillnad. När min sjukdom tar över blir jag överöst med beröm. När jag kör dubbla träningspass och beställer salladsluncher får jag bekräftelse. Fettet som börjar försvinna till förmån för tonade muskler ger mig komplimanger. Att neka till kakfatet, och få till träningspasset på julafton ses med beundrande ögon. När jag instagrammar en bild på löparskor i spåret kl. 05:30 får jag 200 likes!" 

Det är trist att inte kunna köpa detta nya, till synes härliga och friska, ideal med hull och hår. Jag tycker man ska träna på och uppfylla idealet om det är det man mår bra av, men inte för idealets skull. Och oavsett om det påverkar en själv eller inte tycker jag att man ska se till helheten. Hur ser den ut, vad är effekten, vad gör det här med mig, vad gör det med andra, varför ser det ut som det gör? är frågor som kan vara bra att ställa. För att få svar på dem rekommenderar jag att man pratar med människor man ser upp till, som förstår en och som man litar på. Men att man också, som sagt, vänder sig till dem som man inte alltid håller med, de vars åsikter man måste tänka en extra vända på och de som säger saker man aldrig hört talas om förut.

Då tror jag att vi kan börja närma oss en balans. Åtminstone på individnivå. Och med mer upplysta människor kan vi tillsammans skapa en efterfrågan på det vi tycker är viktigt. På så sätt kan vi, ett steg i taget komma närmare än förändring. Let's talk! som man säger. Let's question! Let's not be afraid of new things och Let's make a better future! *viftar med amerikansk flagga* Seriöst så sitter vi på makten över framtiden om vi bara vågar lita på våra förmågor och dess kraft. Kom igen, vi kör!

Bildkälla

Vad jag vill? Jag vill att vi (inklusive jag själv) ska bli bättre på att se saker från flera perspektiv, våga ifrågasätta våra övertygelser och ta hänsyn till andras upplevelser. Jag vill att ingen ska känna att de behöver skämmas för hur de ser ut. Jag vill att det allmänna budskapet "Du borde bli bättre!" som pumpas ut i alla kanaler ska försvinna. Jag vill att folk ska sluta bedöma varandra på grund av utseende. Jag vill att idealens betydelse i vårt samhälle ska omarbetas kraftigt, om inte upphöra helt. Jag vill att vi ska våga prata om saker, också det som är svårt eller krångligt. Jag vill att vi ska prata om det vi behöver veta mer om för att folk ska kunna må bra. För jag vill att alla ska kunna må bra, på sina egna villkor. Och för att det ska kunna ske behövs förändring, det förstår ni ju. Let's! 'Cause we CAN.