Jag gillar ditt utseende och tycker det är värt att poängtera även om jag inte känner dig eller vet hur du har det

Det händer ganska ofta att jag får lust att ge någon en komplimang baserad på dens utseende. Jag tror att de allra flesta, kanske 95%, skulle bli jätteglada om jag gjorde slag i saken. Men jag tänker också att det för några stycken, förmodligen för fler än de som är medvetna om det, vore direkt skadligt. Det finns en hel tes om hur ytliga komplimanger borde undvikas helt och hållet. Jag orkar inte redogöra för den, googla, och det är inte heller säkert att jag till fullo står bakom den. Men den har en oerhört god och viktig poäng. Nämligen att utseendebaserade komplimanger i många fall ger ett destruktivt resultat. Har man aldrig gått i de tankebanorna förstår jag att det kan verka drastiskt eller märkligt, men läs lite om det så tror jag ni förstår. 

Detta gör hur som helst att jag låter bli att spontana fram repliker som "Jag måste bara säga att du är så vacker!", "Du ser fantastisk ut i den där!", Du är nåt så fruktansvärt snygg!" eller "Du har de finaste ögonen jag nånsin sett!". Och när jag tänker på de som skulle kunna ta en sådan komplimang på ett bra sätt och kanske bli superglada känns det ju skittrist. Samtidigt som jag inte vill riskera att göra någon illa. Så svårt! Vad tänker ni om det här? 

Bildkälla 

Det är inte bara jag...

..som är glad för våren! 

Äntligen kan man plocka grönt till djuren utomhus!!!! 

Och de blir löjligt glada. 

Hihi, titta på Kaspers fluffiga kinder. 

♡

Vad händer med bloggandet?

Det är förhoppningsvis bara en fas. So I'll try to fight it through.

VAD låg i min vattenflaska?!?!!

Ursäkta, men är inte detta något av det äckligaste på länge??? Vad ÄR det där??

Vlog; Vårvlogg | Danska, Maskrosblad & En Vanlig Dag

Haha ok, jag VET att min danska är riktigt, riktigt dålig. Men vetni, det blir så när jag pratar med någon. Då hinner min hjärna inte formulera det som ska sägas först. Och tro det eller ej, det där halvblasket är bättre än svenska, för annars blir danskarna så nervösa och börjar prata engelska med en, haha. Här hittar ni den tidigare danska vloggen jag gjort...

Trädfällar-vloggen finnes HÄR, och vloggen jag pratar om att jag filmat var DENNA.

Seeya tommorah! ♡

👌

Prince

Har jag ju i princ(no pun intended)ip ingen relation till. Alltså jag tycker att han verkat vara en fantastisk persona med en särskild begåvning för scenutstyrsel (om det nu var han som tog besluten kring det). Plus att jag tycker Purple Rain är otrolig. Utöver den har jag faktiskt inte lyssnat mycket på hans musik alls, jag föddes väl ett årtionde för sent eller så. Men jag minns tydligt första gången jag introducerades för honom. 

Vi hade nämligen musikhistoria i högstadiet och fick en mängd klassiker presenterade för oss. Jag är faktiskt väldigt tacksam för det test vi fick göra utifrån de lektionerna, vår lärare hade verkligen rätt i att det var allmänbildning. Jag menar t ex Bad - Michael Jackson,  Voodoo Child - Jimi Hendrix, I Shot The Sheriff - Bob Marley och All You Need Is Love - Beatles (känner mig nu lite feministiskt kritisk, men ohwell) är ju sannerligen låtar jag vill ha vetskap om. Och så Purple Rain med Prince då. 

Men det roliga var att när vår lärare skulle visa oss ett klipp (haha, jag menar VHS) på när Prince framträdde live varnade han oss verkligen. Han menade att många hade extremt svårt för honom, direkt äcklades av honom och till och med kräktes vid åsynen av honom. Vår lärare berättade också att han själv varit en av dem som det vänt sig i magen för, men att han nu vant sig. Han betonade att om någon kände sig illa till mods var det helt okej att lämna klassrummet. 

?? Eller va? Filmen sattes på och jag förstod över huvud taget inte vad han menade? Visst, han var speciell, spektakulär och inte lik någon annat jag sett... Men illamående? Är det någon allmän grej eller?? Har ni hört talas om det? 

Det ska sägas att vår lärare också uttryckte sin kärlek för Princes musikaliska begåvning och höll ett hyllningstal till hans inverkan på musikhistorien osv. Så det var inte som att vi inte informerades om hans storhet. 

Och hade vi inte förstått det då hade vi ju sannerligen gjort det nu när var och varannan vän i sociala medier uttrycker sin sorg och saknad. Fint. Och lite skumt. Men kärlek är ju bra. Rest in peace. ♡

Jag är ju ändå ganska smart

Hade en så dålig dag, men följde utan att tänka på det två av råden från denna video och kvällen förbättrades faktiskt avsevärt. Tjoho! Annars då? Fint med vitsippor och så! 

En särskild frekvens

Undrar om det finns nån därute som lyssnar på radio konstant. Som på nåt sätt har satt i system att inte missa en minut..? Med tanke på hur mycket knäppisar det finns i världen (myself included, in someones opinion, I'm sure) borde det ju göra det? Undrar hur hen tänker... Vilken kanal har hen valt? Jag tror P1. Men sänds radio dygnet runt? Är det bara repriser på natten, så hen får lite oplågad paus i alla fall? Om det går repriser på dagen.. Använder hen de pauserna till att lyssna in sig på gamla sändningar, för att täcka den tiden som var innan hen kom på den här idén? Nöjer hen sig med att lyssna tillbaka till sin födelse..? Eller ska hen nödvändigtvis gå ända tillbaka till den första radiosändningen? Kan man hinna det? 

Det måste ju bero på hur gammal personen är i nuläget, och när han började lyssna förstås. Vem är denna kuf? Jag tänker mig automatiskt en äldre man. Kanske har han haft samma gamla goda radio alla dessa år? Han har säkert gjort en mental karta över vart täckningen är som bäst, och ser alltid till att ha extra batterier hemma. För han måste ju ändå kunna röra sig omkring. Något barn, barnbarn eller en vän har säkert gett honom hörlurar och mött stora protester men ändå möjliggjort för den radiobesatta farbrorn att röra sig från tomten och göra sin egen handling. 

Vilka program tycker han mest om? Sticker några timmar i tablån ut extra? Sådär så han fylls av endorfiner och blir inspirerad? Anpassar han sina aktiviteter efter det aktuella temat? Planterar han pallkragat medan han lyssnar på trädgårds-intervjun? Finns det något han helst skulle slippa höra, men tvingar sig igenom? Eller är allt ett enda bakgrundsljud? 

Jag har absolut ingen aning. Men jag skulle gärna vilja veta! 

Bildkälla 

5 saker jag felaktigt intalat mig själv

Att jag absolut inte kan ha varken samma frisyr eller kläder flera dagar i rad, för då kan folk tro att man är ofräsch.

??! Detta grundat på något en granne sa till mig när jag gick i sexan, inte alls rikta mot mig, men det var nog för att jag skulle ta åt mig och leva efter det i väldigt många år. Fattar ni vilket meck att komma på nya frisyrer hela tiden?? Sen ifrågasatte jag plötsligt mig själv en dag och slutade upp med fånerierna. Vad som hände? Ingenting. Förutom att jag kunde sova längre på morgnarna typ.

Bildkälla 

Att jag mäste läsa något när jag bajsar.

Återigen: ??! En gång var jag på ett läger på nån liten ö där det inte fanns någon toa, vilket gjorde att man fick göra sina behov i skogen. När en av de äldre tjejerna drog med bla mig som sällskap vände hon rätt vad det var tillbaka för att sno åt sig nån slags broschyr "för att hon inte kunde bajsa om hon inte läste något samtidigt". Jag tror att mixen av att jag tyckte hon var så cool och att hon pratade så öppet om att bajsa, något jag aldrig varit med om tidigare, gjorde att jag helt enkelt ville vara som henne? Det händer fortfarande att jag rycker åt mig nån schampoflaska när jag sätter mig på toan för att göra nummer två. Inte för att jag blir uttråkad utan för att jag en gång gjort det till ett måste och en vana. Knäppt.

Bildkälla 

Att jag måste använda tops efter att ha duschat, annars känner jag mig inte ren.

Eeeh, det här är väl inget superradikalt. Det är bara att det inte stämmer. Rensar absolut inte öronen eftet varje gång jag duschat (jag tror att det vore rent skadligt) och känner mig inte mindre ren för det. Men någon sa en gång till mig att hon kände så, och så bara ljög jag och sa det till en annan - helt i onödan. Och sen intalade jag mig helt enkelt att det var så. Va??

Bildkälla 

Att jag gillar Millencolin & Yellowcard.

Jag gör verkligen, verkligen inte det. Men det var coolt att tycka när jag gick i högstadiet, så jag trodde typ att jag gjorde det, köpte deras album för egna pengar och allt. Waste!!

Bildkälla 

Att jag tycker om Liseberg

Det gjorde jag absolut när jag var yngre. Men det tog några av mina ungdomsår för mig att inse att jag absolut inte uppskattar åkattraktioner. Inte över huvud taget. Känner mest: Låt mig va, släpp ner mig, jag kan gå själv tack - helt rakt dessutom. Är det bara jag? Liseberg kan väl vara trevligt att besöka nostalgiskt sett, men inte så urbota trevligt att det är värt att betala inträde för.

Bildkälla 

Är jag ensam om att ha blåljugit för mig själv på det här märkliga sättet?