Din Favorit

söndag 22 februari 2015

What I didn't really expect

Igår var det ju den dära tour de chambre med klassen..! Dvs att vi besökte varandras lägenheter på löpande band och på så sett fick se var de andra bor + ta del av allas respektive uppfinningsrikedom eftersom vi skulle ha varsitt tema. Detta skulle införlivas i såväl inredning, dricka, snacks och musik. Väldigt kul! Mitt tema var......suprise: Djur! Kan redogöra närmare för det senare om ni vill och jag pallar. Men nu tänkte jag lista några saker från igår som jag inte särskilt förväntat mig av livet:

Att jag skulle bära omkring på en dansk pocketutgåva av 50 shades of grey hela kvällen.
Min otroliga glädje när Du måste flytta på dig spelades på dansgolvet.
Att vråla med i låttexter på sitt modersmål är underskattat (no more).
Hur kul det kändes att äntligen få ha såna där små danska flaggor i ansiktet! Danskarna går ju totalt overboard med danska flaggor vid typ alla högtider (?, love it hur som helst) och jag har sett de där klistermärkena så många gånger. Blev så glad att få ta del av traditionen att jag fick två.
Att dricka shots vid namn Goldfish Pussy.
Att senare se en livs levande guldfisk. Ville ej shotta den.
Bevittnandet av två cykelvurpor. Den ena komiskt långsam. Den andra i otroligt hög hastighet.
Den sistnämnda kunde platsat i vilken actionfilm som helst. (Båda herrarna klarade sig fint.)
Att vi lekte Sätt knorren på grisen, Äta godissnöre snabbast, Snurra flaskan, Dansstopp, Mumien och Limbo.
Glashalkan på vägen hem. Det var ju nyss vår, what happened?
Att jag skulle avsluta kvällen med att hata och sen tveklöst ha ihjäl ett djur.
Ironiskt med tanke på mitt tema. Men det var nåt äckligt litet fjärilskryp okej?

Drömde sedan om djur också. Man tar ju sitt tema på allvar! Det inkluderade bland annat att rädda en ca fem centimeter stor katt från att drunkna (kan ha haft med my encounter with the living goldfish att göra) och att jag skulle hitta till massa olika ställen för att hinna ifatt mitt sällskap och med mig hade en katt. Jag hade inget att bära katten i och var väldigt orolig för att den inte skulle tycka det var kul att vara i min famn hela vägen, men den var förvånansvärt tillfreds - och slapp.

Bildkälla

Dagens mode.

tisdag 17 februari 2015

Eeeeey!

Som jag har längtat efter att blogga de senaste dagarna (två, insåg jag att det var bara, oh well). Men det hjälpte inte uppdateringen nämnvärt eftersom jag dels hade besök och dels var astrött. Like as if you care. Hur som helst. Mitt besök tog taxin imorse (oj, vad det lät som ett hookup) och jag är återigen allena. (Med kvarlevorna av de 3 kg svenska godis personen ifråga hade med sig hit.) Planerandes! Vi ska ha tour de chambre med klassen på lördag och alla ska ha varsitt tema. Jag kan inte avslöja mitt än, även om en och annan skulle kunna gissa utan att behöva fundera sig blå, men jag kan säga att jag både skapat spellista och googlat spritsorter so far. Hoppas vid (?) Gud att ingen annan snor mitt tema och att folk hinner hit för jag har en väldigt trevlig vision..! I'll let you know more after the very event.

Hoppas du haft en bra helg? Och måndag? Typ som Hanapee (så. sjukt. bra).

Bildkälla

lördag 14 februari 2015

Vad min hjärna ägnade sig åt en natt

Hela drömmen utspelade sig i Clara Henrys nya lägenhet, där jag också till en början var Clara själv. Men mot slutet var jag plötsligt istället Ashton Kutcher, hållandes min och Mila Kunis lilla nyföding på en (lång och stark) arm. Clara hade dock bjudit på ett glas vin, som jag höll i handen när Mila kom för att hämta upp mig. Inte en bra idé. För Mila tyckte inte det var passande att inta alkohol i samband med bebisbärande och blev väldigt irriterad. I ett försök att komma undan ilskan berättade jag (på ett charmerande och övertygande sätt) att jag och Clara kommit på ett asbra namn till barnet! Nämligen "Wine" - det var därför vinet kommit fram. Inte för att drickas utan för att bara liksom accentuera den briljanta idén! Mila gick på det hela och blev mycket glad över namnförslaget. Wine Kutcher it was! Bra schvung.

När jag väl vaknade upp och mindes detta tyckte jag dock att namnet var ganska dåligt. Fast ändå asroligt! Eftersom "wine" låter precis som "whine" och bebisar ju är en kategori små personer som gnyr och gnäller en hel del. Fatta kul att döpa en unge till Whine! Fast a.. Wyatt är väl ändå bättre. Och coolare.

Bildkälla

torsdag 12 februari 2015

Typiskt mig

Imorse hade jag ställt tre alarm, varav två med snooze, alla med olika enerverande signaler. De var satta på 06.45, 06.50 och 06.55. Jag ville alltså gå upp cirka klockan sju för att hinna plocka undan den rena tvätten på tork, diska, dammsuga lägenheten, duscha, fixa i ordning mig, packa inför min dagstur till Köpenhamn samt i lugn och ro hinna gå förbi skolan och skriva ut biljetter på väg till tåget. Eftersom tåget skulle gå klockan elva någon gång, ca 20 minuters promenad bort, hade jag planerat att gå hemifrån klockan tio.

Första alarmet ringer 06.45 och eftersom jag blir så irriterad på det, och även vet att det kommer två till, stänger jag av det. Nästa gång jag vaknar är det inte av någon intensiv ljudslinga utan av mig själv. "Nejnejnej!" och "Jag måste med det här tåget..." hinner jag tänka innan jag kollar på mobilen. Klockan är 9.20. Det är då min övernaturliga förmåga kickar in.

Jag går upp, går på toaletten, tvättar handfatet, slänger skräp, tar undan tvätten på golvet. Sen viker jag ihop den rena tvätten, städar undan på borden, ställer i ordning disken och dammsuger hela lägenheten. Därefter bäddar jag sängen, klär på mig dagens outfit, letar fram allt jag ska ha med mig och ställer i ordning väskan. Klockan är 9.46. Jag slänger ner sminket i väskan, lägger fram lakan till min gäst och ser över lägenheten en sista gång. Slutligen sorterar jag igenom en låda grovsopor, tar på mig ytterkläderna och går ut genom dörren 9.57. Slänger soporna på väg till skolan och kollar även tågavgångstiden. Kvart över elva. Ca 10.15 printas biljetterna ut på skolans skrivare och så styr jag stegen mot tågstationen. 10.30 är jag framme. Jag handlar frukost.

Och har alltså 45 MINUTERS MARGINAL? Been here, done this - tusen gånger. Aja, ett litet blogginlägg för att komma ner i varv, så är vi fit for perrongen... Godmorgon!

Bildkälla

onsdag 11 februari 2015

Lärare, hör upp!

Bland topp tre saker jag störde mig på under högstadiet och gymnasiet, och då var jag ändå tonåring, befinner sig lätt när lärare inte suddade ut ordentligt på whiteboard-tavlan. Höjden av frustration var ju om de dessutom började skriva på nytt utan att ha torkat rent helt. Vad är det för ett beteende?? De där små resterna av bokstäver som liksom får det att klia i ögonen eller än värre de bleka orden som blev kvar när läraren inte drog suddet med tillräckligt tryck mot tavlan. Äckligt. VARFÖR väljer man att inte ta bort allt? Det är för mig helt oförståeligt. På riktigt. Och att sen då börja skriva rakt över hädelsen motverkar ju typ själva syftet med en whiteboard. Och ojojoj, vad störigt det är att se på. Jag skulle säga att min benägenhet att förstå en ekvation minskar med ca 300% om tavlan är smutsig. Se det här som ett offentligt meddelande till alla lärare. För i klassrummet kan man ju inte gärna påpeka saken utan att framstå lite lätt petig på ett reelativt störigt sätt. Men ni anar inte hur mycket undertryckta aggressioner av det slaget som befunnit sig i denna kropp.

Bildkälla

tisdag 10 februari 2015

Är det bara jag som vill se min fulla potential?

Jag läste precis Elaine Eksvärds inlägg där hon uttrycker en önskan om att kvinnor ska åldras rakryggat utan att lägga sig under kniv eller spruta men också ger mig en känsla av att det är väldigt få som faktiskt gör det. Det är en statistik som jag inte har någon som helst koll på, men är det bara jag som aldrig skulle tänka tanken på botox eller skönhetsoperationer? Jag vet att jag bara är snart 25 bast och att min kropp kommer hinna förändras en hel del innan jag tackar för mig (dör). Men jag vet att jag aldrig skulle vilja ta till såna medel, det finns bara inte som alternativ för mig. Är det verkligen så sällsynt?

Självklart känner jag till att det är allt fler som väljer att "förbättra" sig på det sättet, att det är många som gör det regelbundet och att det är lika naturligt som att färga håret för endel. Och jag menar inte att Elaines syn på saken speglar hela mänskligheten (det gör alldeles säkert inte hon heller). Men ändå blir jag förvånad över det liksom sorgsna, osäkra - som verkar vara något allmängiltigt - i följande anekdot från hennes inlägg:

"Jag var så uppfylld och glad under galan. Tittade på en strålande Amelia och viskade till Elin: 'Vi ska inte hålla på med botox och sån skit när vi blir Mappies.' Elin log lite sammanbitet som jag tror många kvinnor gör. Man vill välkomna åldrandet men är inte säker på hur man kommer ta det."

Och med risk för att verka vidrig så är jag ganska säker på hur jag kommer ta det. Med spänning och glädje! Jag ser fram emot rynkor, grått hår och en sån där mysig röst som gamla människor får. Tänk att få låta som Maggie Smith, seriöst. Men jag säger inte att det bara kommer bli lätt, såklart, och jag säger inte att jag aldrig kommer krisa. Kanske kommer jag få äta upp mina ord när brösten plötsligt hänger till naveln efter (eventuell) amning (eller bara ändå) och åldersrynkorna gör att man ser ut som en blodhund med hjärnskador istället för Astrid Lindgren som man tänkt. Men jag tror inte att jag kommer behöva det, och jag är väldigt, väldigt säker på att jag inte kommer operera mig eller spruta in botox för att förändra mitt utseende oavsett.

Jag kan förklara hur jag tänker och resonera kring varför. Men, rubriken till trots, handlar det inte så mycket om det eller om huruvida det är "rätt eller fel", utan jag undrar bara om jag är ensam om att inte ens se det som ett alternativ?

Bildkälla

söndag 8 februari 2015

Insåg precis att Söndag heter SUNday på engelska

Ni anar inte vilka risker jag utsatt mig för i och med det här inlägget. Skulle egentligen bara skriva "Ursäkta, men jag är upptagen med att kolla på Downton Abbey." Men så ville jag ju såklart få med en skön gif och det var här jag trädde in i farozonen. Fattar ni vilka eventuella spoilers jag kunde kommit över i och med de googlingarna? Nu vågar jag inte mer. Så ni får en helt annan gif.

Bildkälla

lördag 7 februari 2015

Jag gillar Skype och så men...

Hahaha, va?? De tänker på ögonblicket då man är ute och går i naturen med tre hundar varav två håller på att krypa ur sitt eget skinn av upprymdhet? Eller när man har en skitgullig liten valp som man försöker hålla på plats? Är det då man ska skypa? Och glädjas i ögonblicket? Alldeles fri och lycklig för att man kan prata hur länge som helst? Så otroligt konstigt bildval. Och så otroligt konstigt livsval att prata i telefon istället för att klappa valpen eller undersöka vad de där tre kompisarna finner så fruktansvärt intressant. Jag förstår verkligen inte hur pr-teamet här tänkte. Missar jag nånting?

fredag 6 februari 2015

Jag visste att det var nåt positivt, kul och lite spännande

Ni vet när man tänker på nåt man ska göra, men så gör man lite andra grejer emellan och så har man plötsligt total-glömt vad det var man tänkte att man skulle göra? Men så har man en liiten förnimmelse av att något är oavslutat som vägrar släppa taget. Så hade jag det i onsdags. I ca 12 timmar faktiskt. Men sen kom den där otroooligt förlösande känslan när jag insåg vad det var. Hallelujah!

Bildkälla

Vad det var? "Googla David Letterman young".

torsdag 5 februari 2015

Memory Lane & Framtiden, typ

Jeez, jag har lite svårt att förstå att det fanns en tid i mitt liv då jag följde ca 60 bloggar dagligen. Whaaat the? Då kändes det helt rimligt. Det var också lite av ett projekt faktiskt, det ska väl ändå sägas. Jag bestämde mig, när jag började blogga för att prova den världen med hull och hår, samlade på mig alla bloggar jag kunde - framförallt de från topplistorna - som jag sen läste under en period, sållade ut de jag tyckte hade nåt att ge, rescenserade dem på min blogg och slutade liksom med ett gäng bloggar jag uppskattade och fortsatte följa. Och sen var jag på ständigt jakt efter nya bloggar, kollade länklistor och fyllde på min egen. Den blev rätt lång till slut. Så småningom tappade jag intresset för en hel del av dem, men några följer jag faktiskt fortfarande, 5 år senare. Dock inte 60 om dagen.

Men det var riktigt kul när jag för ett tag sen kollade Sandra (niotillfem) Beijers länklista och där hittade några av mina gamla favoriter. Nostalgi! Fascinerande också hur de utvecklats och blivit något helt annat på de här åren. Rimligt och bra ju, men också någon typ av reality check på internets hastighet. Jag gillar det! Men frågan är om det bara kommer gå fortare och fortare nu och kommer vi hänga med? Eller kommer det bli en tävling vi inte kan vinna? Oh well, enough with the deep stuff. Jag tänkte bjuda på en "nutida tillbaka blick" och länka några av de bloggar jag läste då och som still are going strong, men utan mitt followship. Slog på stort och tog en bild jag gillade då (ca 2009) och en motsvarande från nu. Kul jö!

The Cherry blossom girl

www.thecherryblossomgirl.com