Jag kom igår kväll att tänka på det här med skådespelare och deras roller. För att spela in en hel film, för att inte tala om en serie (kanske flera säsonger!) måste man ju verkligen gå in i sin karaktär, hitta den personen, och liksom skapa en helt ny människa. Spelar man rollen som låt säga Annie, så sätter man sig in i hennes bakgrund, förstår varför hon reagerar som hon gör, vet vad hon gillar och inte, vad hon är rädd för, vad hon älskar, vad hon drar sig till och vad hon provoceras av. Jag tänker att det måste vara lite som att bli en annan person för en stund. Samtidigt som det naturligtvis är ett väldigt fokuserat performance där man är sig själv och utför en konst.
Men, tanken som slog mig var egentligen en fundering på hur de känns att ha alla de där personerna i sitt huvud. Om det är något man kan plocka fram och använda sig av? Om de ligger där och väntar. Eller om de kasseras. Blir några roller en del av en själv? Man utvecklas ju säkert som människa av att vara så öppen för andra och lära sig att se saker från flera perspektiv. Är ni med på funderingen?
Den enda parallellen jag kan dra till mitt eget liv är den lilla teater och musikal jag spelat. Men de karaktärerna minns jag egentligen inte som hela personer..utan som något som bara existerade i samspel med andra eller ett särskilt sammanhang. Jag minns mitt eget fokus vid sidan av scen, tonerna som utgjorde min que och hur hela salen blev min när jag steg ut bland rekvisitan. Okej, det lät mer självupptaget än det verkligen var. Men jag hoppas ni förstår hur jag menar, att det som gjorde starkast intryck var allt som hände på set och min egna upplevelse i prestationen. Snarare än att en ny personlighet adderades till min.
Men jag undrar hur det är för riktiga skådespelare, om alla de där rollerna ligger kvar som människor de kände en gång.
 |
| Bild från 2009 då jag spelade Eliza i My Fair Lady. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar