Lärare, hör upp!

Bland topp tre saker jag störde mig på under högstadiet och gymnasiet, och då var jag ändå tonåring, befinner sig lätt när lärare inte suddade ut ordentligt på whiteboard-tavlan. Höjden av frustration var ju om de dessutom började skriva på nytt utan att ha torkat rent helt. Vad är det för ett beteende?? De där små resterna av bokstäver som liksom får det att klia i ögonen eller än värre de bleka orden som blev kvar när läraren inte drog suddet med tillräckligt tryck mot tavlan. Äckligt. VARFÖR väljer man att inte ta bort allt? Det är för mig helt oförståeligt. På riktigt. Och att sen då börja skriva rakt över hädelsen motverkar ju typ själva syftet med en whiteboard. Och ojojoj, vad störigt det är att se på. Jag skulle säga att min benägenhet att förstå en ekvation minskar med ca 300% om tavlan är smutsig. Se det här som ett offentligt meddelande till alla lärare. För i klassrummet kan man ju inte gärna påpeka saken utan att framstå lite lätt petig på ett reelativt störigt sätt. Men ni anar inte hur mycket undertryckta aggressioner av det slaget som befunnit sig i denna kropp.

Bildkälla

Är det bara jag som vill se min fulla potential?

Jag läste precis Elaine Eksvärds inlägg där hon uttrycker en önskan om att kvinnor ska åldras rakryggat utan att lägga sig under kniv eller spruta men också ger mig en känsla av att det är väldigt få som faktiskt gör det. Det är en statistik som jag inte har någon som helst koll på, men är det bara jag som aldrig skulle tänka tanken på botox eller skönhetsoperationer? Jag vet att jag bara är snart 25 bast och att min kropp kommer hinna förändras en hel del innan jag tackar för mig (dör). Men jag vet att jag aldrig skulle vilja ta till såna medel, det finns bara inte som alternativ för mig. Är det verkligen så sällsynt?

Självklart känner jag till att det är allt fler som väljer att "förbättra" sig på det sättet, att det är många som gör det regelbundet och att det är lika naturligt som att färga håret för endel. Och jag menar inte att Elaines syn på saken speglar hela mänskligheten (det gör alldeles säkert inte hon heller). Men ändå blir jag förvånad över det liksom sorgsna, osäkra - som verkar vara något allmängiltigt - i följande anekdot från hennes inlägg:

"Jag var så uppfylld och glad under galan. Tittade på en strålande Amelia och viskade till Elin: 'Vi ska inte hålla på med botox och sån skit när vi blir Mappies.' Elin log lite sammanbitet som jag tror många kvinnor gör. Man vill välkomna åldrandet men är inte säker på hur man kommer ta det."

Och med risk för att verka vidrig så är jag ganska säker på hur jag kommer ta det. Med spänning och glädje! Jag ser fram emot rynkor, grått hår och en sån där mysig röst som gamla människor får. Tänk att få låta som Maggie Smith, seriöst. Men jag säger inte att det bara kommer bli lätt, såklart, och jag säger inte att jag aldrig kommer krisa. Kanske kommer jag få äta upp mina ord när brösten plötsligt hänger till naveln efter (eventuell) amning (eller bara ändå) och åldersrynkorna gör att man ser ut som en blodhund med hjärnskador istället för Astrid Lindgren som man tänkt. Men jag tror inte att jag kommer behöva det, och jag är väldigt, väldigt säker på att jag inte kommer operera mig eller spruta in botox för att förändra mitt utseende oavsett.

Jag kan förklara hur jag tänker och resonera kring varför. Men, rubriken till trots, handlar det inte så mycket om det eller om huruvida det är "rätt eller fel", utan jag undrar bara om jag är ensam om att inte ens se det som ett alternativ?

Bildkälla

Insåg precis att Söndag heter SUNday på engelska

Ni anar inte vilka risker jag utsatt mig för i och med det här inlägget. Skulle egentligen bara skriva "Ursäkta, men jag är upptagen med att kolla på Downton Abbey." Men så ville jag ju såklart få med en skön gif och det var här jag trädde in i farozonen. Fattar ni vilka eventuella spoilers jag kunde kommit över i och med de googlingarna? Nu vågar jag inte mer. Så ni får en helt annan gif.

Bildkälla

Jag gillar Skype och så men...

Hahaha, va?? De tänker på ögonblicket då man är ute och går i naturen med tre hundar varav två håller på att krypa ur sitt eget skinn av upprymdhet? Eller när man har en skitgullig liten valp som man försöker hålla på plats? Är det då man ska skypa? Och glädjas i ögonblicket? Alldeles fri och lycklig för att man kan prata hur länge som helst? Så otroligt konstigt bildval. Och så otroligt konstigt livsval att prata i telefon istället för att klappa valpen eller undersöka vad de där tre kompisarna finner så fruktansvärt intressant. Jag förstår verkligen inte hur pr-teamet här tänkte. Missar jag nånting?

Jag visste att det var nåt positivt, kul och lite spännande

Ni vet när man tänker på nåt man ska göra, men så gör man lite andra grejer emellan och så har man plötsligt total-glömt vad det var man tänkte att man skulle göra? Men så har man en liiten förnimmelse av att något är oavslutat som vägrar släppa taget. Så hade jag det i onsdags. I ca 12 timmar faktiskt. Men sen kom den där otroooligt förlösande känslan när jag insåg vad det var. Hallelujah! 

Bildkälla

Vad det var? "Googla David Letterman young".

Memory Lane & Framtiden, typ

Jeez, jag har lite svårt att förstå att det fanns en tid i mitt liv då jag följde ca 60 bloggar dagligen. Whaaat the? Då kändes det helt rimligt. Det var också lite av ett projekt faktiskt, det ska väl ändå sägas. Jag bestämde mig, när jag började blogga för att prova den världen med hull och hår, samlade på mig alla bloggar jag kunde - framförallt de från topplistorna - som jag sen läste under en period, sållade ut de jag tyckte hade nåt att ge, rescenserade dem på min blogg och slutade liksom med ett gäng bloggar jag uppskattade och fortsatte följa. Och sen var jag på ständigt jakt efter nya bloggar, kollade länklistor och fyllde på min egen. Den blev rätt lång till slut. Så småningom tappade jag intresset för en hel del av dem, men några följer jag faktiskt fortfarande, 5 år senare. Dock inte 60 om dagen. 

Men det var riktigt kul när jag för ett tag sen kollade Sandra (niotillfem) Beijers länklista och där hittade några av mina gamla favoriter. Nostalgi! Fascinerande också hur de utvecklats och blivit något helt annat på de här åren. Rimligt och bra ju, men också någon typ av reality check på internets hastighet. Jag gillar det! Men frågan är om det bara kommer gå fortare och fortare nu och kommer vi hänga med? Eller kommer det bli en tävling vi inte kan vinna? Oh well, enough with the deep stuff. Jag tänkte bjuda på en "nutida tillbaka blick" och länka några av de bloggar jag läste då och som still are going strong, men utan mitt followship. Slog på stort och tog en bild jag gillade då (ca 2009) och en motsvarande från nu. Kul jö!

The Cherry blossom girl

www.thecherryblossomgirl.com

Bildkälla: 1, 2

fashionsquad

www.fashionsquad.com

Bildkälla:1, 2

The Sartorialist

www.thesartorialist.com

Bildkälla: 1, 2

Sea of Shoes

www.seaofshoes.com

Bildkälla: 1, 2

Din Favorit

www.dinfavorit.blogspot.se

Mm, here I am. Så artsy hela tin rå. Följer ju självklart mig själv dock. Who doesn't liksom.

Mina barn ska inte få se på Disney förrän de är 18 eller nåt

Läste Hej Sonjas inlägg om ett lekland som fick henne att tänka på "den där ön i Pinocchio dit de tar olydiga pojkar och förvandlar dem till åsnor". Och jisses vilken ångestkänsla som direkt fyllde upp hela min kropp. Min hjärna var tvungen att leta lite för att hitta minnena av de scenerna från filmen. Men när den väl gjorde det steg ångesten ännu mer. Fy fasen vad jag tyckte det var obehagligt när jag var liten. Det tycker jag nog fortfarande. Vilken mardröm att färdas bort och förvandlas till ett hjälplöst djur som väl dessutom säkert blir illa behandlat av nån arg man (har jag för mig? minns inte solklart). Uuh. Nu vet jag inte om jag är pro greppet precis, men skickligt av Disney ändå. Lite vidrigt också.

Bildkälla

Jaha. Och det blev ju alla glada av att få höra om?

Nä, men för att liva upp lite kan ni ju se på det här klippet. Från oktober (dvs typ 5 år gammalt) jag vet, men fortfarande kul!

Haha, jag alltså

Ni vet den här låten "Look what they've done to my song ma"...? När jag var tonåring hade jag en viss svaghet för herr Johnny Depp. Han är ju fortfarande exeptionellt goodlookin', men jag skulle väl inte säga att jag är svag för honom längre precis. Då hade jag i alla fall den...fina smaken att skriva om den dära sångfrasen till "Tu es changé mon rêvers, Depp! Tu es changé mon rêvers!". Tyckte det kändes oerhört djupt, sofistikerat och coolt, på franska också. Eh ja, jag har ändrat mig även på den punkten. 

Bildkälla

Ps. Mm, felaktig franska och allt..! Och då har jag ändå läst språket i fem år (where did it go?!). Nu har jag i alla fall fått lära mig att det heter "tu changes mes rêves". Om ni nån gång skulle vilja sjunga låten. Eller bara köra frasen i google translate för att förstå vad jag ville åt. Vad ville jag åt?? Otroligt oklar lyric, betyder ju typ ingenting.


Edit:

Det håller inte

Det här med att "bara tomten är vaken"...antar jag syftar på när tomten är ute mitt i natten och delar ut julklappar medan alla andra sover. Men alltså till att börja med får vi väl hoppas att renarna är vakna också? Och borde inte alla nissar ha en hel del att städa efter all tillverkning och inslagning? Eller i alla fall ha fullt sjå med att fixa sin egen jul efter att ha spenderat så mycket tid i verkstaden inför dagen D? Och apropå nissarna, varför hjälper inte de jultomten att dela ut paketen? Är det verkligen rimligt att den gamla gubben ska fara runt hela natten på egen hand och dela ut leveranser till hela jorden?? Och för att vara rakt på sak...eftersom han nu är så tjock att han får seriösa problem med att klämma sig ner genom skorstenen...varför tar inte någon av nissarna det jobbet istället? PLUS att jag tycker det verkar omoraliskt att anställa en ren som uppenbart har någon typ av nossjukdom/förkylning - låt stackarn vila! Nä, det är något suspekt med hela organisationen.

Bildkälla

Nattblogg

Godafton! Efter att ett gudomligt glas treo-vatten gjort att min, sen i morse migränplågade, kropp äntligen klarade av något annat än becksvart mörker började jag kolla på youtube-klipp. Då gick tiden plötsligt förvånansvärt snabbt. Och here I am, inte alls med en smärtsam lust, liknande dödslängtan, att sova längre. Too bad med tanke på att det är natt nu. 

Tänkte hur som helst igår på att tiden då folk kunde störa sig på att man låg och knappade på mobilen när man skulle sova nu är över.  Det kommer aldrig att hända igen? Är inte det lite....eh, inte sorgligt kanske, men it's gone..! Nu finns det ju självklart de som fortfarande har mobiler med knappar, som man måste trycka ner istället för att bara toucha skärmen, och som därmed ger ljud ifrån sig (för er som aldrig upplevt det), men jag tänker att de är en sorts personer som inte ligger med telefonen i sängen på kvällen.

Jag älskar det där smattrande ljudet dock. Och jag ville verkligen inte gå över till touch när det kom. Jag förstod ju att jag skulle bli tvungen för eller senare, så jag drog liksom av plåstret direkt. Men jag tror att jag egentligen fortfarande föredrar knapparna. Mer för känslan än för ljudet. Plus att jag på någon oklar level kände mig lite smart när jag hade T9-alfabetet automatiskt i fingrarna liksom. Are you with me? Jag var skitsnabb, fullständigt awesome faktiskt, på att smsa med T9. Those were the glory days.

Får väl försöka drömma om det nu. Godnatt!

Bildkälla