Jag älskar

...killen som omsorgsfullt informerade tjejen han satte sig mitt emot på tåget om att han inte valt något av de många andra tomma sätena pga tågriktningen. Så slapp hon sitta där och fundera på om han var ett freak hon behövde oroa sig för hela resan.

...den äldre kvinnan som erbjöd sig att ta min lilla väska när jag släpade min enorma resväska upp för en hemsk trappa på perrongen. Hon skulle uppenbarligen inte klarat den tyngsta, men gjorde det hon kunde i alla fall.

...henne igen när hon, då vi skulle gå på tåget, pekade ut en dörr längre ner där jag kunde dra väskan ombord direkt och slippa trappan. Kunde kysst henne i tacksamhet.

...mig själv när jag inte gav störiga, högljudda killen, som kladdade på sin tjej hela tin och upprepade gånger försökte få min uppmärksamhet genom diverse patetiska uttalanden, så mycket som en blick på hela resan. Det irriterade honom ganska rejält tror jag. Double-win.

...tåget som kom in på perrongen tjugo minuter tidigare vid mitt byte så att jag slapp vänta i kylan.

...de medresenärer jag hade bredvid mig den större delen av resan som betedde sig som folk, kollade ut genom fönstret eller ner i sin mobil/bok/whatever. Någon log varmt som hälsning men krävde sen inte något som helst av sin omgivning. TACK. 

...mannen som insisterade på att hjälpa mig med min vidriga väska fast det bara var tre trappsteg kvar. "Jag tar den sista biten." ♡♡♡

...flickan på perrongen utanför fönstret som, när jag just konstaterat att jag inte skulle orkat lyfta ett finger mer för varken mig själv eller nån annan, fick mig att känna att jag skulle gjort vad som helst för henne. Hon var liksom bara typ 12 och verkade åka själv. Jag tänker ganska ofta på vad jag skulle göra om det skedde en tågolycka t ex (Änka på låtsas/Mrs. Winterbourne-skadad, I guess). Och barn skulle man ju ta hand om utan att tveka, om det kom till kritan. Eller, känner ni också så?

Bildkälla