Jag tror att jag är väldigt benådad från sexuella trakasserier och olika typer av patriarkalt förtryck. Jag ser mig inte som förtryckt över huvud taget, känner inga män som gjort mig illa och har aldrig upplevt att jag på grund av att jag är kvinna får ta mindre plats. På riktigt har jag alltid känt mig fri från det.
Och när jag såg den här videon kände jag inte igen mig alls.
Jag är inte rädd för min bror. Jag är inte rädd för män. Förutom när jag går hem på kvällen. Det har man ju fått inpräntat hela livet, att det gäller att vara försiktig. Samhället säger att
alla män är potentiella våldtäktsmän. "Om natten håller vi nycklarna mellan fingrarna som man lärt sig, för om eller när det händer så kommer det vara värt det." Ja, det är verkligheten som är oundviklig varje sen kväll. Det är så det ser ut.
Men i övrigt så tänkte jag att det Tiffany sjunger om uppenbarligen inte gäller alla. Och det gör det säkert inte. Men det gäller faktiskt mig. På grund av flera anledningar. Till exempel väcktes en massa minnen till liv när jag häromdagen av en slump fick på låten i mina lurar på Spotify. Minnen då män gjort mig illa eller tagit makt över mig på ett inte okej sätt. Jag kan utan problem räkna upp tio tillfällen då män utan minsta invitation tagit sig rätten till mig, många gånger sexuellt. Och oftast på sätt som visat att makten varit obalanserad för att de varit män och jag varit kvinna/flicka. Mest på grund av deras agerande men också några gånger på grund av mitt.
1. När konfakompisen tagit på alla tjejer i gruppens rumpor, bad om att få ta på min, jag sa nej, och han gjorde det ändå. Jag blev arg, gav honom en örfil och blev skrattad åt. Jag skrattade också, för det var ju ingen big deal och han tyckte att min örfil var imponerande.
2. När en kompis på gymnasiet tog mig på rumpan när jag gick förbi i korridoren. Jag blev arg, och gjorde klart för honom att det där skulle han aldrig göra om. Han skrattade nervöst. Jag kokade inombords. Det var ju ingen fara, men ändå var jag fruktansvärt upprörd. Nästan så att jag själv tyckte jag var fånig som reagerade så starkt.
3. När en kompis på gymnasiet på en fest började smeka mig mellan benen. Jag förstod först inte vad som hände. Andra gången blev jag smickrad för att han ju var snygg. Dessutom sa han att jag hade vackra ögon. Nu i efterhand undrar jag vad fan han trodde att han hade för rättigheter?
4. När en kompis kompis på en fest dels propsade på att jag skulle hångla med en gemensam bekant (som var mycket äldre än mig och som jag inte kände särskilt bra då) och dels hävde sig över mig där vi satt i en soffa och försökte kyssa mig upprepade gånger fast jag sa nej och knuffade bort honom. Så vitt jag vet hånglar jag med de jag själv vill och är inte allmänt hook up-material för de män som kan tänkas vilja hångla med mig. Och ett nej borde räcka. Då blev jag irriterad och kände mig obekväm över att behöva vara i hans sällskap resten av kvällen, men tänkte ändå bara att "det är sånt som händer", och "han var ju väldigt full".
5. När kompisens kompis, när jag en utekväll satt kvar med honom och en till kille vid ett bord, då de jag kände var på toaletten, frågade "Jaha, nu sitter du ensam kvar med två killar, blir du nervös då?" Eh, nej? Varför skulle jag vara det? Borde jag vara det? Vad fan är det frågan om? Vad försöker han insinuera?
6. När en kille i kompisgänget som var intresserad av mig och en hel kväll, då vi var ett sällskap som kollade på en fotbollsmatch, följde efter mig vart jag än förflyttade mig i lägenheten och aldrig lät mig vara. Det här gjorde mig fruktansvärt illa berörd och till slut bröt jag ihop och gick hem. Han passerade inte bara mina gränser utan ignorerade min integritet. Jag sa aldrig något till honom om det om jag minns rätt.
7. När killen som missuppfattade mitt skratt blev förolämpad och slog till mig med full kraft på axeln. Jag blev helt chockad men lät det passera, jag visste ju inte hur han skulle reagera om jag sa till. Mitt sällskap registrerade i efterhand vad som hade hänt och sa ifrån. Jag sa att allt var okej, men han rubbade mig. Och även om jag intalade mig att det var lugnt så var det inte lugnt.
8. När killen på tonårslägret klättrade ovanpå mig när vi låg på golvet en kväll, höll fast mina händer mot marken och sa något i stil med "du vet inte vad som kommer hända nu", medan han kom närmare och närmare mitt ansikte. Han log och jag var smickrad och tänkte att han nog tyckte jag var fin. Jag visste att han aldrig skulle göra mig illa. Vad jag, och förmodligen han, inte insåg då var att han oavsett var way over his limits.
9. När killarna på krogen som jag aldrig träffat förut konstaterade att jag har små händer och tog sig friheten att börja diskutera hur det skulle vara att bli avrunkad av dem. Jag hängde med i jargongen och skrattade precis som dem. Men när jag gick hem den kvällen var jag arg på mig själv för att jag inte sagt till, att jag inte ifrågasatt dem och sagt att mina händer har inte med deras kukar att göra över huvud taget.
10. För att inte tala om alla de killar som på dansgolvet utan någon typ av förvarning eller kommunikation gnidit sitt skrev mot mig. Att befinna sig på ett dansgolv är inte en officiell invitation till alla killar, det är inte ett allmänt erbjudande, det betyder inte att vem som helst får ta på eller trycka sig mot min kropp. Oavsett hur snygg eller sexig de tycker att jag är. Jag har rätt att dansa ifred, eller med de jag själv väljer att dansa med.
And there's plenty more where this came from.
Det är något väldigt, väldigt fel i att det här beteendet är socialt accepterat. Att unga tjejer som mig, eller som den tjej jag i alla fall var då, intalar sig att det är okej. Att många killar förmodligen tror att det är okej. Offer är vi allihopa. Men det handlar inte så mycket om vem som är ett offer. Att samhället säger att det här, och
värre saker än så, är okej... Det är INTE okej.
Jag vägrar acceptera att de unga tjejer jag känner, eller de döttrar jag en dag kanske får ska behöva leva i den här samhällsstrukturen. Och jag vägrar acceptera att de unga killar jag känner, eller de söner jag en dag kanske får ska uppfostras till den här sjuka, sjuka maktbilden.
Det handlar inte om att alla typer av flörtiga eller sexuella inviter är fel. Det är många gånger jättekul och rent ut av fantastiskt. Men det är inte fantastiskt när det är obalans. Vilket det i alla ovanstående exempel varit. Det är tillfällen då män utövat en makt som de tyckt sig besitta.
Vi har en vansinnigt allvarlig situation här. Det behövs en förändring. Kalla den förändringen vad du vill, feminism eller något annat. Men vi måste våga öppna ögonen. Även jag. Bara för att man mår bra eller känner sig stark betyder det inte att det är okej att behandlas hur som helst. Bara för att man är inte är nedbruten betyder det inte att det är okej för andra att kasta skit på en. Och som sagt, jag är benådad, exemplen ovan är extremt milda i jämförelse med vad andra kvinnor och tjejer får stå ut med. Det gör det inte mer okej eller mindre allvarligt. Men Tiffanys låt är också aktuell för mig för oavsett vad jag (eller du?) får stå ut med eller inte, får väldigt många kvinnor lida, på riktigt, av den samhällsstruktur vi har idag. Och det borde engagera oss alla.
Det här är inte ett inlägg mot män. Jag tycker inte att alla män är potentiella våldtäktsmän och jag hatar inte män. Det här är ett inlägg som kritiserar de sociala regler vi alla lever efter idag. Kan vi inte försöka hjälpas åt att se klart?
Ps. Jag kan ha förståelse för att folk blir upprörda över arga feminister. Men när jag tänker tillbaka på de situationerna jag beskrivit ovan önskar jag att jag varit mer arg. Jag tänker inte vara tillbakadragen, rädd, accepterande och mån om den goda stämningen. Gör någon mig illa tänker jag göra det som krävs, vråla, skrika, förstöra stämningen och vara arg! Och ser jag någon göra en annan medmänniska illa - då tänker jag också gripa in och vara arg. Jag hoppas i alla fall att jag kan göra det. Och det finns grund även till mycket av den ilska som kanaliseras genom feminismen. Den kanske inte är den bekvämaste eller mest effektiva vägen till förståelse, men när någon far illa kan man inte hålla på och vara bekväm hela tiden. Men orkar du inte höra människor skrika, låt bli att lyssna och gå din väg. Du får själv sätta dina egna gränser för vad du vill ta in och vad du orkar med. Men jag tror det är viktigt att ge människor, och flera olika känslor, utrymme. Det finns inte begränsat med plats hörrni. Stäng ner internetfönstret, öppna ett annat. Vi får plats allihop. Både vi som är arga och vi som är glada. Försök hitta och sprida kärlek vart du än går så blir det nog bra. All you need is love. And maybe some (välriktad) anger.
