Ibland när jag kollar tillbaka på gamla inlägg jag gjort för flera år sen, eller får påminnelser av Facebook om gamla statusar... Så tänker jag att mitt liv var så mycket roligare förr. Det hände så mycket knäppt, jag såg humor precis överallt och jag kunde ha en hel hög med utkast som väntade på att publiceras. Och jag har funderat på var tusan det har tagit vägen?? Har alla de händelserna slutat att dras till mig? För jag ser dem inte längre.
Även om två tårar precis rann ner för min kind (enbart på grund av trött öga som legat åt samma håll för länge), haha, så är det inte en sorglig tanke. Utan bara ett konstaterande jag inte helt fått rätsida på.
Men idag kollade jag på en hel nyhetssändning för första gången på... Kanske tre år? Eller så? Det kan ju verka nonchalant, barnsligt, korkat och naivt. Men det handlar om att jag inte klarat att utsätta mig för den smärtan det innebär. Det är kanske något att jobba på. Men är det nåt positivt som kommer med utbrändheten så är det att jag nu har en fullgod ursäkt att inte se eller lyssna på nyheterna. Jag kan inte.
Hur som helst. Idag gjorde jag det. Och det var hemskt. Men inte så illa som andra dagar. Poängen var att jag under de typ tio minuter som Rapport varade fick material till tre blogginlägg. Dels var det väldigt många roliga namn på de som var med i programmet, namnet Dick hade kunnat tillägnas en hel bloggpost och en reporter hade exakt samma röst som Helena Bergströms Melodifestival-karaktär (som jag f ö har väldigt svårt för). Men jag kommer inte skriva de inläggen.
Detta fick mig att inse att all humor finns fortfarande där ute och allt knäppt händer fortfarande. Det är jag som inte dras till dem. Och även om jag sticker ut huvudet i världen och ser potentiella inlägg, så väljer jag att inte lägga energin på att skapa dem. De tre inläggen jag nämnde ovan hade kanske tagit 2-3 timmar att sammanställa, minst. Och med min energinivå så funkar inte det. Jag prioriterar annat. Och vetni, hade folk inte haft så mycket annat liv att hålla på med tror jag att alla hade bloggat. För det är skitkul! Men det kräver en viss livsstil.
Och jag vet inte riktigt villen livsstil jag har just nu, eller hur den kommer se ut när jag reser mig på andra sidan av det här utmattningssyndromet. Det är nog därför bloggandet känns så kluvet. Jag varken kan, vill eller väljer att hitta eller skapa bloggmaterial - för det är verkligen ett jobb - så därför försöker jag fylla upp med inlägg om mig själv och mitt liv, som jag egentligen inte tänkt att den här bloggen ska handla om.
Det är nog ungefär så långt jag kommit i min tanke. Hehe.
Godkväll!
Jag uppskattar att ni är här.
♡
