Jag hade tänkt skriva en kommentar som svar på det här inlägget som du skrev. Men jag hade för många olika tankar om det och det kändes så långt, så jag gör ett eget inlägg som jag hoppas att du vill läsa istället.
För det första tycker jag att du verkligen har en förmåga att skriva om träning på ett odestruktivt och peppande sätt där du tydligt pratar om dig själv utan att ha åsikter om andra och alltid har hälsa och en bra känsla i fokus istället för utseendet. Den typen av relation till träning tror jag verkligen behöver synas i våra flöden.
När jag såg bilden du pratar om på instagram (ses nedan), reagerade jag lite, men visste inte riktigt på vad. Och eftersom jag vet vilken inställning du har till träning och hur du brukar redogöra för den läste jag inte in din bild och tillhörande text som något negativt. Och även om det (för första gången som resultat av något du publicerat) gnagde lite i mig, mest för att tankarna kring det inte var helt definierade tror jag, släppte jag det relativt snart.
Men när du sen tog upp det igen i ditt blogginlägg började jag fundera på vad det egentligen varit jag reagerat på. Du undrar: "Varför provocerar hälsa så mycket? Varför tar folk åt sig om någon visar sin livsstil och är stolt över den? Varför får de för sig att är man stolt över sig själv så betyder det per automatik att man ser ned på andra? Det är så jädra märkligt för mig."
Jag tänker såhär.
Jag upplever att träning redovisas i väldigt hög usträckning i sociala medier idag, på ett sätt som inte är hälsosamt. Som i många fall kanske är hälsosamt för den tränande personen, men som för "läsare" ofta blir otroligt destruktivt. De flesta av oss är väl medvetna om medias vinkel av hälsa, att det finns ett otroligt snävt kroppsideal och att samhället/media/whatever ständigt uppmanar oss att förändra oss - talar om att vi kan bli bättre och hur vi ska konsumera, göra, träna eller äta för att bli just bättre än vi är. Det vill säga: vi är inte bra nog. Det är den sanning som i praktiskt taget all reklam och alla de intryck vi får varje dag, kablas in i vårt medvetna, men framför allt vårt undermedvetna, och där skapar en bild av hur vi är otillräckliga och borde vara något annat.
Det är mycket kroppsfokus. En enda, vältränad, smal kropp förmedlas ut som accepterad. Men den ska helst vara kurvig också. Men inte för kurvig. Hälsosam är bra. Den sortens hälsosam som är lika med smal alltså. Men inte för smal. Det är ta mig tusan omöjligt att passa in och vara rätt. Alltid är det något som är fel med ens kropp - oavsett hur man ser ut. Men även om det finns de som protesterar har de vinklarna ingen plats i mediabruset, i alla fall inte i jämförelse med den motsatta. Och även om endel börjat inse hur det står till, inser sitt värde och inte bryts ner av allt "DU DUGER INTE" som kräks över oss varje dag... så tror jag det är vääldigt många som hela tiden petas på, lite för hårt så att man liksom rubbas, av alla dessa krav. Och eftersom vi är så vana vid det att vi knappt reagerar på det, blir varje bild på en kropp som ett konstaterande: "här är något du inte är men som du borde vara".
Före- och efterbilder har vi också sett vår beskärda del av. En plufsig mage som är borttränad på bild nummer två och alla applåderar. Fantastisk effort av den som tränat! Förmodligen något som gjort dennes liv mycket bättre! Men för många åskådare tror jag att det säger att den där plufsiga magen inte är okej. Inte sällan uttrycks det också tydligt hur dåligt, äckligt och hemskt det var med de kilona man nu jobbat bort. Något personen i fråga självklart har rätt att känna och kanske har rätt i, i sitt individuella fall. Men som också blir en indikation till alla andra, om hur dåligt, äckligt och hemskt det är att till exempel inte ha en mage som är platt.
Vi kan omöjligt fånga varje intryck och avgöra om det är något vi bör ta till oss eller ej. Det kräver så mycket engagemang och energi att hantera det. Man ska för det första förstå att det är ett intryck man behöver ifrågasätta, sen ska man bedöma om det är bra eller dåligt, sen ska man välja att ta det till sig eller på något oklart sätt göra sig av med det och inte bli berörd av det, sen ska man eventuellt känna något kring det, se till att man är säker på sin sak och gå vidare. Det är som sagt omöjligt att göra med varje bild, tweet, rubrik eller reklam man ser. Vår hjärna hinner inte med.
Hälsa är skitbra. Självklart. Men jag tror att hälsa provocerar så oerhört för att det finns så mycket i dagens bild av det som blir fel. Hetsen är liksom både helt orimlig och ohanterlig. Alla dessa tusentals intryck och uppmaningar som dagligen passerar våra ögon och öron samlas till en obehaglig härva inom oss. En härva som, om man inte i ren försvarsmekanism väljer att slå i från sig allt som kan likna den typen av intryck, blir något man accepterar som en naturlig del av en. Vilket jag inte vill acceptera och därför för en sekund inte var tillfreds med din bild.
Jag tror att min hjärna kände igen typsnittet liksom. Kopplade till alla de före- och efterbilder man sett, alla texter om viktnedgång och "fat-shaming" man läst. Något i mig morrade i vanlig ordning till, reagerade "Nej! Sluta påstå vad som okej och inte!", fast du inte sagt något om det. Och tack vare att jag vet om hur pratar om de här sakerna behövde jag inte fastna vid den känslan, eller ens utveckla vad jag egentligen reagerade på, utan kunde gå vidare. Men det kanske är svårare för någon som inte följt dig så länge. För oavsett om du, till exempel, gör helt rätt. Så är det kanske mer än vad vår hjärna klarar av ibland.
Och då blir ju mottagandet av ens inlägg väldigt orättvist. För hur ska man nånsin kunna möta allas tillkortakommanden eller tillgodose allas behov? Det går ju inte. Precis som du säger: "Jag kan inte gå runt och leva hypotetiskt, jag måste leva och få berätta om mitt liv utan att behöva trippa på tå för om min livssyn eller livsstil ska kränka någon." Det håller jag med om.
Jag såg det här klippet med Paow (som jag av någon anledning inte lyckas bädda in, sorry) för några dagar sedan. Och kände att jaa, vore det inte bättre om vi bara slapp allt det där? Jag tror att man i alla fall måste vara väldigt medveten om i vilken värld det är man sätter sina spår. Vad för mediebild är det man publicerar sitt inlägg i? Mellan vilka posts hamnar din? Vad blir helheten? Och jag är osäker på hur det ska påverka ens val och publikationer. Men det är något i detta som känns viktigt. Oavsett om det är en själv som borde ta ansvar eller ej får ens agerande kanske en konsekvens.
Samtidigt som ju delandet av ens liv, och ens träning, verkligen kan berika och inspirera. Och det är just i flödet av allt detta som jag tycker att du behövs, Elaine. Det handlar säkert om balans. Och jag tycker att du balanserar väldigt bra, verkligen, det ska du ha en eloge för! Jag vet inte ens om det är en ansträngning för dig, eller om det kommer naturligt. Men jag uppskattar i alla fall din helt fria - från skuldbeläggning, åsikter om andras liv och träning eller om hur kroppen borde se ut för att vara okej - inställning och rapportering om träning och hälsa.
Folk som blir kränkta av din livsstil anser jag med rätta kan ignoreras. Många av de som reagerat på din bild borde säkert bara hålla tyst. Men kanske är det också några som bara inte riktigt sorterat sina tankar än, men känner att de har något viktigt på känn och eller vill reagera för de som inte kan hantera den här typen av bilder utan omvandlar det till något destruktivt. Jag vet inte om det finns något tydligt rätt eller fel här. Och jag vet inte om jag har någon solklar poäng. Men jag har försökt sammanställa det jag tänkte på kring det, för jag tycker att det är intressant, och kanske har någon av dina frågor fått lite mera svar?
Tack Elaine för din blogg som jag uppskattar något oerhört!
Ps. Haha, ev jättekonstigt att ha bilder på dig i det här inlägget, men nåra skulle jag ju ha. Hoppas det var ok att jag lånade!
Ps 2. Hoppas att jag inte verkar dumförklarande, jag menar inte att du inte har koll/aldrig har tänkt på något av detta tidigare. Resonerar och formulerar lika mycket för min skull som för din så att säga.
